Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1923 - Lund, David: Ett tyskt ungdomsfängelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
i ett „förslag till lag om tvångsuppfostran" uppdragit konturerna härför.
Av intresse torde i anledning härav vara att höra, huru man för staden
Hamburgs vidkommande sökt realisera tanken på en utvidgning av de
unga förbrytarnas rent uppfostrande behandling.
En utvidgning i sådan riktning har Hamburgs fängelseförvaltning
länge haft i sikte. Redan före det stora kriget hade upprättats särskilda
ungdomsdomstolar och ett särskilt ungdomsfängelse inrättats å en ö i
Elbe. Hahnofersand. Detta ungdomsfängelse kom dock att först år 1920
tjäna sitt verkligt moderna ändamål, i det man där då började tillämpa
det s. k. progressivsystemet med avseende å unga förbrytare i åldern
15—21 år. Förutom erforderlig bevakningspersonal tillsattes då vid
anstalten särskilda social konsulenter, som hade till uppgift att genomföra
nyssnämnda system. Angående resultatet kan man ju icke med större
säkerhet uttala sig. då ju endast några år förflutit sedan verksamheten
på anstalten började bedrivas efter de nya linjerna. Men att döma av en
skrift som detta år utgivits av Dr. Walter Herrmamn: „Das hamburgische
Jugendgefängnis Hahnofersand. ein Bericht fiber Erziehungsarbeit im
Strafvollzug", synes systemet ha förutsättningar att stå väl ut.
Dr. Herrmann har övertagit den praktiska verksamheten vid
anstalten och berättar nu i sin bok paa ett intressant sätt om de
uppfostringsmetoder. som ha använts vid anstalten, och om metodernas resultat.
Avsikten med de nya metoderna är att uppfostrande utgestalta
verkställigheten av de ungas straff, sä att ungdomsfängelset i mest möjliga mån
får skyddshemmets karaktär. Icke minst med hänsyn till de allra
svåraste elementen har man sökt skapa ett gemensamhetsförhållande
emellan över- och underordnade, grundat på förtroende och ej på
fruktan och straff. Grundprincipen har varit och är att i minsta möjliga yttre
grad sätta in makten mot de unga förbrytarna utan at räcka de
hjälpbe-hövande handen för att sakta tnen säkert lyfta dem ut ur deras sumpmark
och att sedan giva dem bättre mark under fötterna och ädlare
livsinnehåll.
Det är utomordentligt intresseväckende att i Dr. Herrmanns skrift
läsa om, huru de ovan antydda uppfostringstankärna pedagogiskt och
psykologiskt utformats och använts. Talrika exempel anföras huru man
genom arbete och undervisning, genom själavård och självstyrelse,
genom övervinnande av uppfostringsfientliga inflytanden sökt sig fram till
målet för de unga fångarnes räddning. Dr. Herrmann är av allt att döma
en ärlig man. som vet, att man icke bör framhålla endast goda resultat
utan jemväl dåliga sådana. Och man har tvivelsutan även mycket att
lära av dessa senare, vilka man särskilt återfinner i kapitlet om „sorgen
för framtiden". Men att straffverkställigheten på sätt, som här antytts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
