Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
att inträffa som eleverna blifva snart sagdt öfveransträngda
med arbete, — samt olämpligheten i, att eleverna efter
slutad kurs ännu ett fjerde år qvarhållas vid inrättningen
som externer. Anmärkaren fäster sig ock vid det kostliga
i bevisningen, hvarföre seminariilärarne skola uppbära en
4 till 5 gånger större aflöning än skolkollegor; och i
förbigående klandrar ban seminariets „klostcrartade inrättning,
dess många småaktiga bestämningar rörande methodik m. m".
Hvad angår förslaget till organisation af folkskolor,
anmärker ban, att det vittnar „om en förvånande brist på
kännedom om vårt land och dess förhållanden, samt
passar i allmänhet vida bättre t. ex. för Tyskland än för oss",
— att det af br C., i strid mot Kejs. kungörelsen af d.
19 Apr. 1858, projekterade skoltvånget både i sig sjelf
och till sina följder ären farlig och vådlig sak, — alt
stadgandet om att hvarje barn i skolan bör ha 600 kub. fot
luft, kombineradt med skoltvånget, leder till det resultat
att hus, stora som kyrkor, måste uppföras, hvilket blefve
ofantligt betungande för kommunen, då den dessutom hade
att betala två lärare och två lärarinnor o. s. v., — att
„handfärdighet ej blott borde bibringas såder i allmänhet,
utan meddelas genom att öfva eleverna i någon bestämd
landtmannaslöjd, olika på olika orter", — att, om
byskolorna skola inrättas i analogi med normalskolans
barnträd-gård, detta medför stora praktiska svårigheter för det inre
landet med sina stora byar och enstaka gårdar, hvaremot
söndagsskolan förblir den lämpligaste förberedelseskola.
Slutligen gisslas det ologiska i hr C:s sals: „„Alt icke den
öf-verklagade fattigdomen blir något oüfvervinncrligt hinder för
folkskoleväsendets ändamålsenliga organisation, blott
behofvet af folkbildning klart inses, kan man hoppas deraf att
våra fattiga kommuner redan förmått bestrida otroliga
utgifter af alla slag"".
Strängast har hr C:s förslag dock blifvit angripet i
elt utlåtande af Storkyro sockens presterskap. Det säges
deri bland annat: „hvad som i br Cygnæi förslag främst
väcker uppmärksamhet, är just dess förundransvärdt orer
diga, öfverspända och förvända begrepp om folkskolans
syltemål och bestämmelse", hvilken sats sedan utvecklas
närmare och ledes till den slutsats, alt om hr C:s förslag
utfördes hos oss, det „skulle mäktigt bidraga att förvirra
och förvrida alla naturliga förhållanden hos oss, upplösa
familjebanden, hos föräldrarne stegra likgiltigheten för sina
barns kristliga uppfostran och vård, draga barnen från
föräldrarnes gemenskap, biträde och sysselsättningar och
alltför mycket, göra dem fremmande för det lif af strängt
arbete, försakelse och ihärdighet, som vår Herre Gud
tilldelat det finska folket, samt sålunda obotligt skada nationen
i dess innersta rot". Öfriga anmärkningar i detta utlåtande
äro för det mesta desamma som förut af andra anförts och
af oss här ofvan citerats, hvarföre vi förbigå dem.
Brist på utrymme förhindrar oss alt. äfven referera de
anmärkningar som mot förslagen blifvit gjorda i ett bref i
Mehiläinen och i en artikel, undert. J. O. I. It. och införd
i Finl. allm. tidn.; kanske har läsaren ock af det anförda
redan mer än nog.
Äfven br Cygnæi försvar måste vi återge i största
korthet. Emot anmärkningen, att han vill inympa den
tyskschweiziska folkskolan på Finland, framhåller ban det, att
folkskolorna i de skilda tyska staterna äro mycket olika
hvarandra och dem i Schweiz, alt inan således allsicke kan
tala om en tysk-schweizisk folkskola; äfven har ban i sin
reseberättelse ogillat den preussiska och sachsiska
folkskolan. Också säger ban sig ha sett de goda resultaterna af
det system han i sitt förslag imiterat. Han förnekar på det
bestämdaste att ban, soin man velat läsa i hans förslag,
skulle förklarat folkskolan för den allena verkande faktorn
för folkbildning, men påminner om att ban upprepade
gånger framhållit hemuppfostrans vigt och endast velat
upp-hjelpa densammas ofta nog bristfälliga skick genom
undervisning och uppfostran i skolan. Han förklarar sig vara
einot tvångsåtgärder för att befrämja skolgång, och „endast
föreslagit böler för föräldrar, hvilka af uppenbar
gensträf-vighet, af snikenhet o. s. v. afhålla sina barn från
folkskolan, ehuru tillfälle till skolgång skulle vara förhanden"*). Sin
öfvertygelse om folkbildningens skralhet och läskunnighetens
rent mekaniska beskaffenhet i vårt land vidblifver han,
likväl förnekande att han derigenom skulle nedrifva allt hvad
den förgångna tiden verkat, — han menar blott alt hvad
som gjorts för folkbildningen icke numera förslår.
Till internat-inrättningens försvar anför br C. flere
urmärkla pedagogers vitsord om dess ändamålsenlighet.
Hvad särskildt ett internat-seminarium för Finland
vidkommer, så visar hr C. först, hurusom det. enligt hans tanke,
vore skadligt, ja förderfligt för seminarii-eleverna alt vistas
i en stad, der de skulle blifva fremmande för landtlifvet,
erhålla en viss onödig hcrraktighet och vara utsatta för en
mängd frestelser. Folkläraren bör till sina lefnadsvanor stå
1 nivå med folket, „han måste vara en bildad landtman med
pedagogiska insigter och vana vid barnauppfostran".
Seminariet måste derföre inrättas på landet, der studierna
kunna omvexla med sysselsättningar, som
landtmannaverk-samhet erbjuder. Ilan säger: „jag tänker mig visst icke
seminariet som något paradis, derifrån allt ondt vore
bannlyst; men som någonting omöjligt kan jag ej heller tänka
mig, att inrätta det så, att det vore ett vida sedligare hem
för de blifvande folkskollärarne och lärarinnorna under
deras bildningstid för sitt kall, än de flesta borgarfamiljer i
städerna kunna erbjuda". Och ett internat, menar han
vidare, om det ock fordrar sträng ordning och lydnad,
behöfver derföre ingalunda befordra karakterslöshet och
kryperi, egenskaper som man i vårt land nog ofla påträffar
hos folk som gått genom öppna skolor. — Han anser sig
berättigad alt yrk." på handledning i rationel barnavård i
ett land, der till följe af dennas bristfällighel 40 proc. af
barnen inom de första åren dö. Ilr C. vidhåller i sitt
försvar sin åsigt att folkskolan bör vara en allmän gemensam
bollensJioIa, men bevisar icke huru denna skall tillika
meddela allmogens barn en afslutad bildningskurs och gälla som
förberedelse till andra läroanstalter. — Vidare säger han
sig icke kunna skilja åt undervisning och uppfostran: all
undervisning verkar uppfostrande. — „det är just det
uppfostrande, bildande, förädlande elementet i undervisningen,
som gör den god". — „Hvarje skola der en god
undervisning, en god anda råder är derföre både
undervisnings-och uppfostringsanstalt: den må föröfrigt vara öppen eller
sluten". — »Hvarje menniskas bildning är en produkt af
2 faktorer: af en urtyp eller de af Skaparen meddelade
anlag, krafter och af en uppfostrande inverkan", denna sats
söker bi- C, mot Litteraturbl. bevisa; att följa denna
bevisning skulle onödigtvis löra oss för långt. — Mot
anmärkningen, att ban degraderar vetandet genom att mäta det blott
efter nyttans måttstock anför hr C., hurusom det just nu
är „en af dagens brännande frågor på folkskolans gebit",
att aflägsna den abstrakta undervisningsmethoden från
folkskolan och förvandla denna till en arbetsskola med sådan
undervisning, att, arbetaren kunde använda och draga nytta
af sina der inhemtade kunskaper. — Klandret mot de många
*) Hr C. glömmer här att försvara sitt stadgande, att barn
som icke gått i skolan, icke må af presterna adrmttcras till
skriftskolan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
