Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
skaffa mig en stol, på hvilken jag steg upp, kunde jag
från denna upphöjda plats öfverskåda den fanatiska
folkmassan och fritt observera det som tilldrog sig. Jag såg
omkring kapellet en tåt och bullrande krets af halta, blinda
och epileptiska, sjuka af alla slag och alla stånd. Der fanns
äfven barn och unga flickor, hvilka skrikande och gråtande,
med stora gester och förvridna miner, bådo om jag vet ej
hvad för en nåd. Midt uti denna hop låg uppå ett slags
bänk, som tjenade henne till trefot, en mycket starkt byggd,
men alldeles galen qvinna. Sålunda placerad högre än
mängden och tjenande denna till tolk, ulropade hon tid efter
annan med en grof och sträf röst som utgick ur en
förfärlig, tandlös mun: Maria sanctissima, vogliumo la grazial
si vogliamo la grazia! Viva Maria! viva Maria! Och
folkmassan svarade hänförd med det tusende gånger upprepade
ropet: Lefve Maria 1
På ömse sidor om det improviserade altaret voro
ställda två bord. På det ena hade man lagt offerskänkerna åt
madonnan, på det andra en stor mängd kryckor och
ortho-pediska instrumenter som, enligt hvad man sade, hade
tillhört underbart botade personer. Vid elt tredje bord stod
en penitent med ett öppet register för att emottaga
penninge-gåfvorna och för att anteckna namnen och egenskaperna
hos de individer, som påstodo sig hafva varit föremål för
underverk. För att komplettera antalet af dessa
hedervärda och fromma funktionärer trängde sig en skara af
tjugo unga personer med dystert utseende fram öfverallt,
bärande bläckdosor i händerna, tiggande för madonnan,
narrande de lättrogna, begabbande de benådade. Tjufvar
ex-professo af alla slag öfverlemnade sig å sin sida utan fara
åt sin lilla industri. En grupp bildade sig omkring en ung
flicka som satt på en hörnsten. Jag närmade mig. „Sen,
sade man mig, detta är en qvinna som just nu erfarit
nådens verkningar". Jag vände mig då till den benådade och
frågade henne om hon i sjelfva verket varit föremål för en
himmelsk gunst. „Ack ja, herre! svarade hon mig i en
till hälften komisk, till hälften sorgsen ton. — Men hvilken
var då er sjukdom? — Jag haltade och var lam på venstra
sidan. — Och nu? — Nu är jag botad, ehuru min venstra
fot ännu är litet styf". Jag väntade atl hon skulle försöka
gå, men märkte att hon tvekade; hon åter blef varse min
envishet att icke lemna henne ur sigte. Slutligen vågade
hon försöket, steg upp, gjorde en heroisk ansträngning och
begynte alt gå; incessu patuit.....Ett af storm skakadt
och kringvräkt fartyg har visst aldrig erfarit sådana
krängningar oeh rullningar som den olyckliga svärmerskan der hon
vacklade fram, och likväl sprungo åskådarne af denna otroliga
scen efter henne, utskrikande underverket och visande henne
med fingret åt alla dem som skyndade till.
Denna heliga orgie stördes plötsligen af en häftig
rörelse. Genomträngande skrik läto höra sig; hopen började
fly i en obeskriflig förvirring. Jag undkom i ett
närbeläget hus, sprang uppför trappan och kunde från fenstret
som vette åt gatan upptäcka orsaken till denna paniska
förskräckelse: altaret stod i ljusan låga, en början till
eldsvåda hade visat sig i kapellet. Det var troligen den alltför
stora mängden af påtända ljus som meddelat eld åt
drape-rierna och slöjorna med hvilka man till öfverflöd smyckat
den firade-madonnabilden. Nu utvecklade sig en ny, helt
och hållet burlesk scen för mina ögon. Två eller tre
hundra blinda (alla blinda från Rom och dess omgifningar hade
kommit för att blifva delaktiga af nåden) lågo på knä
omkring altaret och sjöngo psalmer i en snörflande ton. Icke
velande hvad de skulle tänka om bullret, om förvirringen,
om de förtviflans skrik som hördes rundtomkring dem,
upprörda redan af det egna i sin belägenhet, stego de
plötsligen upp, gripna af en instinktlik fruktan, fattade
sina käppar med båda händerna och begynte all slå omkring
sig med dem. Huru beskrifva den strid som nu uppstod
mellan dessa olyckliga? Den ena föll, utstötande de
förfärligaste skrik, den andra ville fly och rusade mot väggen
eller trasslade in sig bland stolarne. Några, som träffades
af gnistor hvilka flögo från det brinnande altaret, trodde
sig vara midt i helvetet och läto höra diaboliska klagolåten.
Den gamla vansinniga qvinnan, hvilken tjenade dem
som himmelsk tolk, sökte fåfängt att slippa ut ur denna
hop. Nådd af sina protegéers käppar utbytte hon nu sina
böner till Jungfrun mot de rysligaste svordomar. Då denna
groteska oreda nådt sin kulmination, märkte någon
ändtligen att elden icke antändt bjelkarne, och gatan fylldes åler
med lölk. Man sökte att åtskilja de stridande, lillropande
dem, att det hade intet att betyda, att der fanns hvarken
djefvul eller helvete. Man hade all möda i verlden att
förmå dem att nedlägga sina käppar. Nåden hade verkat:
blinda förut, hade de nu blifvit döfva. Sen tumultet var
stilladt, lät man hämta från närbelägna krogar en mängd
mezzi och foglielte. Skrämseln gaf vika för den mest
stojande glädje; den vedervärdigaste rusighet, det oanständigaste
prat följde nu på böner och åkallan. (Forts.)
Chaos och Eros.
I evighetens vida, dunkla famn
Låg tidens genius bunden; Kronos’ namn
ücli Gäas fanns ej: jorden, endast anad
Af Skaparkraften, var ej formad, danad.
Och solens låga var ej tänd, dess tåg
Ej börjadt än; ej funnos haf och våg;
Och intet offer steg från Hellas’ dalar
Upp till Uran os’ ätt i Gudasalar.
Ty stum var mensklighetens röst och stum
Naturens. Uti alltets öde rum
Blott Chaos fanns. Vid natt och mörker smidde,
Materiens krafter bodde der och stridde.
Då sväfvar Eros fram, ett stjernfall lik
I vinterdvalans stund. Försoningsrik
Och mild han sänker sina ljusa vingar
Vid Chaos ned och stridens flod betvingar.
Och mörkrets boning sjunker med ett skalf;
Se! lifvets gnista flammar; fästets hvalf.
Kring jorden slår sin blåa himlaslöja
Och Helios’ fålar etherns ljushaf plöja.
Naturen börjar andas mägtig, varm;
En samfälld hymn uppstiger ur dess barm
I fogelns sång, i vindens stilla susning,
I blommans doft, i vattnets lätta krusning.
Och fri är menskan. Fri i jordens vår
De höga Gudars frände skalden går;
När lyraus strängar klinga, lyssna lunder
Och skog och berg och haf till sångens under.
Och Dryas hviskar ifrån trädets stam;
Najaden speglar sig i källans dam;
I månens bleka ljus på klippan sitter
Nerei dotter tyst vid böljans glitter.
Och högre väsen throna ofvan dem
Bland silfverskyar i Olympiskt hem,
Der Hebe skön, i evig ungdoms strålar,
Till brädden fyller ljufva nektarns skålar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
