Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
Till svar på tidningens fortsatta exklamationer att
uppgifterna om bruttovinsten kunna gifva anledning till endast
förmodanden, kunna vi upprepa att denna är så stor att
det verkligen utan vidare komentarier borde tydligt inses
af enhvar att preparationskostnaderna ingalunda kunna
rättfärdiga denna stora vinst. Då detta likvisst icke tyckes
kunna bli klart för bladet, få vi upplysa det vi om någon
tid skola meddela ytterligare fakta, hvilka vi hoppas skola
undanrödja hvarje tvifvelsmål om möjligheten af en ganska
betydlig nedsättning i medicinal-taxan.
Vi måste fortfarande vidhålla vår åsigt att förbudet
för apothekarne att beräkna mer än 10 uns pr libra med
våra kalkyler har platt intet att skaffa. Att medicinalier
vanligen icke utminuteras hbratals, derom kan bladet af
hvilken läkare som helst blifva underrättadt. Vill förf. till
uppsatsen i Wiborg, studera räkningarne å medicinalier
reqvirerade till allmänna sjukhusets i Helsingfors medicinska
afdelning skall ban finna det doser stigande till en libra
mycket sällan blifvit tagna. Vi måste äfven i förbigående
sagdt finna det besynnerligt att bladet till stöd för sina
påståenden om vår kalkyls origtighet såsom exempel tager
sassaparilla — som icke fanns upptaget bland de af oss
uppgifna medicinalier.
Beträffande uppgiften om acet. plumb. dep., så hafva
vi sedermera erfarit att verkligen ett misstag vid
nedskrifvandet egt rum och att det varit acet. plumb. venalis,
hvarom fråga varit. Apothekarnes vinst reducerar sig der
således till endast 200 procent.
Det måste förefalla obegripligt huru tidningen kunnat
finna den princip ligga till grund för reglementerandet af
apotheksrörelsen, alt den förmögnare må betala sin
medicin något högre på det den fattige så mycket och så ofta
som möjligt skall få den kostnadsfritt. Det är dock elt
faktum, som kan konstateras af hvarje läkare, att mången
fattig af fruktan för utgifter öfverstigande hans tillgångar
nödgas tillbringa en längre tid på sjuksängen. Detta
obestridliga faktum gör att en nedsättning i priset på medicinalier
ovilkorligen måste medföra en förökad afsättning af desamma,
ulan att man, såsom tidningen tyckes vilja antaga, behöfver
tro det en större sjuklighet skall inträffa, eller att
menniskorna skola börja äta medicin con amore. Då de falliga
klasserna vid billigare priser skulle konsumera mera
medicin, så torde det vara ganska svårt att bevisa det den
nuvarande taxan är dem till fördel. Om någon i
väsendtlig mån lider af medicinens höga pris, så är det väl just
den fattige.
Kuopio Läns Arbetskompani.
Att en inrättning med ofvanstående benämning
existerar, derom har man blifvit underrättad genom tid efter
annan i Finlands Allmänna Tidning införda notiser; senast
genom en berättelse af kompaniets direktion införd i sagde
blad för den 17 Maj innevarande år. Om institutionen vore
ingenting annat än godt alt säga, om den hade till syftemål
att lill nyttigt arbete hålla brottslingar och söka hos dessa
verka förbättring, så att de sedermera kunde återvända lill
det fria lifvet såsom kunniga och skickliga menniskor. Helt
annat blir förhållandet deremot om inrättningen icke afser
detta, utan endast att under en eller annan förevändning
internera och till allmänt arbete hålla personer, hvilka icke
begått något brott. Sådant tyckes emellertid tyvärr vara
planen med nämnde kompanis uppsättande, då detsamma
hufvudsakligen rekryteras af individer saknande s. k. laga
försvar. Dessa äro enligt vår lagstiftning ställda i nära nog
samma kategori som de värsta förbrytare, ehuru det svår-
ligen kan vara ett brott ur moralisk synpunkt att icke vara
inregistrerad hos en hemmansegare eller annan person
begåfvad med rättigheten att lemna „försvar", hvad än
administrativa stadganden må säga om saken.
Såsom allmänt bekant är, finnes det i Finland ganska
stränga förordningar mot lösdrifveri, och lika allmänt kändt
torde det vara, att dessa icke efterlefvas; hvartill orsaken
måste sökas deruti, att de äro otidsenliga och icke kunna
efterföljas. Stadganden sådana som det, att hvar och en
som rnantalsskrifver en person äfven bela året om skall
gifva honom arbete, skulle, derest de icke kringgingos,
medföra de mest förderfliga verkningar för jordbruket och göra
all nyodling af jord nära nog omöjlig. Alla de arbeten,
som icke kunna verkställas af de arbetare, som hela året
om sysselsättas å ett ställe, finge då bli outförda.
Lyckligtvis är sådant i verkligheten icke fallet. Mången, som
af en eller annan orsak, under loppet af sommaren icke
finner sysselsättning och föda å den ort der ban är bosatt,
begifver sig till andra ställen för att der biträda med sina
armars kraft, ty menniskan har en naturlig fallenhet att
icke svälta ihjäl. Sålunda hafva tusentals tunnland kärr
årligen uttorkats och uppodlats. Man skulle tycka att de,
som verkställa dessa arbeten, åtminstone borde vara
berättigade alt dermed fortfara, men så mena icke
förfaltnin-garne, som låta hvarje sådan arbetare sväfva i fara att
af länsman expedieras lill närmaste korrektions-inrättning.
Det onaturliga i ett sådaqt förhållande är alltför stort för att
lemna möjlighet till lörfattningarnes efterlefnad. Icke ens
tiondedelen af dem som enligt desamma borde drabbas af
straff blifva i verkligheten åtalade, emedan
mensklighets-känslan alltför slarkl manar till lagens kringgående. Icke
destomindre medföra dessa stadganden, hvarigenom
oskyldiga menniskor kunna beröfvas sin frihet ulan någon slags
orsak, de mest bedröfliga följder. Man har mer än en
gång haft exempel derpå, att en förut redlig man genom
dessas stränghet blifvit mördare och verklig brottsling.
Det har tillräckligt ofta blifvit offentligen både i tal
och skrift anmärkt, huru olämpliga de nuvarande
förordningarne om laga försvar äro, lör alt man skall kunna
antaga att den allmänna opinionen uttalat sin förkastelsedom
öfver desamma. Så mycket mera måste det då förvåna
en hvar att finna det direktionen för Kuopio arbetskompani
uti sin berättelse beklagat, att lösdrifveri-förordningarne äro
så lindriga och så lätta att kringgå. Direktionen yttrar
bland annat följande:
»Den vid kompaniets organisation vunna erfarenhet har väl
icke ännu ådagalagt behofvet inom detsamma af andra än redan
uidlagna åtgärder till vinnande af det med inrättningen åsyftade
ändamål, men så mycket mera har samma erfarenhet visat, att
sagde ändamål väsendtligen motarbetas af den lätthet, hvarmed
gällande författningar om lösdrifveriet kringgås. IJlom deri rådande
seden hos den besuttna allmogen och deribland jemväl torparne,
all under namn af drängar låta å sig mantalsskrifva äfven sådana
personer, som inlet arbete hos sina husbönder förrätta samt
omgångarne vid lösdrifvares införpassande, kringvandrar ofta i åratal
en stor del af den lösa befolkningen utom länet dels med till viss
församling uttagna flyltningsbetyg utan all förut behöfva styrka sig
derstädes komina att emottagas eller ens hafva för afsigt all der
bosätta sig, dels med af sina s. k. husbönder utgifna arbetsbetyg,
de der icke borde gälla längre än till legoårels slut; hvarigenom
allt dessa lösdrifvare undgå korreklions-anstalter och sålunda
arbetskompaniets, såsom direktionen vågar förmena, helsosamma
inverkan på dessa personer uieblifver.»
Som man ser så hyser direktionen ingen synnerlig
respekt för den individuella friheten, ulan vill så mycket
som möjligt göra befolkningen bunden vid en enda ort, och
denna ort är helst korrektionshuset. Enligt de lagar, efter
hvilka de mest civiliserade länder styras, kan en menniska
endast fängslas i den händelse alt han begått ett brott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
