Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
och beskattning, äfvensom regenternas om iakttagande af
dessa grundlagar afgifna försäkringar ansetts böra dit. Men
att en serie af författningar, som röra förvaltningen och hvad
dermed sammanhänger, som äro s. k. administrativa
förordningar, eller åtminstone efter häfdvunnen praxis anses höra
till dessas antal, skulle konstituera en utveckling af landets
statsform, detta är någonting nytt. På så sätt kan man
visserligen komma till en ganska betydlig och fägnesam
utveckling af Finlands statsform sedan „provinsförhållandet".
Bland de nämnda utvecklande lagarne hade
skogsförordningen, förordningen om laga försvar, censurförordningen m. fl.
ej bort glömmas. Men jag måste afsluta den afbrutna
cilationen:
„Likaså att en utveckling föregått i det genom
doku-menterna garanterades förverkligande. Hr Q:s fråga: „„Äro
alltså dessa garantier icke desamma som förut?"" besvara
vi derföre enkelt med nej. En utveckling har på detta
halfsekel föregått. Garantierna hafva äfven i dokumenter
förökats och utvidgats och de hafva ifrån ord mer och mer
blifvit verklighet".
Således har, enligt hr J. V. S:s åsigt, en utveckling
föregått icke blott i dokumenterna, i orden, utan äfven i
lifvet, i verkligheten. Till dokumenterna höra (utom de
nämnda administrativa förordningarne), naturligtvis, och i
främsta rummet, också de upprepade regentförsäkringarne.
(En utveckling af statsformen skulle emellertid äfven dessa
innebära blott i det fall att de i väsentligt afseende
förändrats.) Till hvilken grad de bidragit till förändring af
statsformen i verkligheten, ådagalägger likväl hr J. V. S. sjelf,
då ban bland merberörde utvecklande dokumenter
uppräknar äfven „dem, som innebära löfte om landtdagens
sammankallande". Dessa hans egna ord äro i mina ögon ett
emot honom vittnande och alla hans argumenter uppvägande
motbevis, ty de bestyrka ovedersägligen att statsformen icke
bar utvecklat sig, och icke har kunnat utveckla sig, sedan
„provinsförhållandets" tid.
Huru del emellertid står till med detla
„provinsför-hållande", har redan af andra blifvit utrcdt och mot hr J.
V. S:s yrkanden framhållet. Jag behöfver derföre endast
åberopa hvad som redan blifvit sagdt, nemligen att
provinsförhållandet icke mera existerade, då fredstraktaten år 180^
afslöts, hvarföre äfven landet uti den sistnämnde icke
betecknas som provins, utan som det „Land, Han" (II. M:t
Kejsaren af Ryssland) „ sig nyligen tillvunnit", hvarjemte den
försäkran åberopas, hvarigenom „Landets Religion och
Grundlagar, samt de Privilegier och rättigheter hvart och ett
Stånd inom berörde Storfurstendöme isynnerhet, och alla
dess Inbyggare i gemen, så högre som lägre, hittills enligt
Constitution åtnjutit" bekräftas och stadfästas. Alt, såsom
hr .1. V. S. uti en annan uppsats framhåller, „ordet
^grundlagar"" icke kommit att få en plats i fredstraktaten", är
väl sannt, men det är svårt att antaga alt kraften af
berörda i samma traktat skedda åberopande af en då redan
existerande försäkran skulle genom sagde utlemnande
förminskas, eller att, med andra ord, „provinsförhållandet" skulle
derigenom i traktaten blifvit statueradt såsom landets
egentliga ställning. Och i alla händelser gör man väl säkrast
att hålla sig till den nu en gång okullslöteliga tidsföljden.
Det är derföre förvånande alt se hr J. V. S. (uti samma
artikel som vi senast citerat, se Lbldt N:o 7, sid. 333)
yttra: „Men vi hoppas hafva anfört tillräckligt för
rättfärdigande af vår yttrade åsigt: att l:o Sverige genom
freds-tr ak läten i Fredrikshamn åt Ryssland för all framtid afstod
en provins, som kallades Finland; att 2:o Finland från att
vara en åt Ryssland afträdd provins blifvit en stat med en
garanterad statsform. Det ligger ingen vigt på tidsföljden,
i hvilken utvecklingen fortgått (1!). Vi hafva blott talat om,
hvad Finland statsrättsligt var i fredstraktaten, och hvad
Finland statsrättsligt nu är".
Och emellertid har hr J. V. S. på andra ställen på
det skarpaste accentuerat Finlands, genom och i stöd af det
år 1809, före fredstraktaten, ingångna fördraget mellan
regent och folk, vunna sjelfständighet. Att en stor
motsägelse finnes häremellan å ena sidan, och å den andra de
ofvan citerade orden, och hvad i artikeln i N:o 5 af Lbldt
samt Bemötandet i N:o 8 säges om provinsförhållandet såsom
utgångspunkt och statsformens utveckling genom af finska
folkets tillgörande fullkomligt oberoende dokumenter och
förordningar — detla ligger väl för öppen dag. Mitt
påstående om denna motsägelse kan jag derföre icke finna
„ obehörigtM.
Innan jag går vidare måste jag beröra den
anmärkning hr J. V. S. gör, alt jag ingenting talat om det
„politiska medvetandet" och dess utveckling, som dock ingår
som en väsentlig del i hr J. V. S:s framställning. Sådant
har skett af den anledning att jag ansett hufvudfrågan gälla
de politiska dokumenterna, liksom det ock är allenast i
fråga om dem, man kan resonnera på någon säker grund.
Det politiska medvetandet går sina egna vägar och kan af
det i dokumenterna gällande vara mycket oberoende. Hr J.
V. S. säger sjelf att „med det politiska medvetandet kan
fredstraktaten icke hafva att göra". Jag skulle vilja tillägga:
likaså med den utveckling af „statsformen" som hrJ. V. S.
proklamerar såsom Finlands politiska lif de senaste
femtio åren. Och ytterligare kunde man tillägga, att ett
politiskt skriftställeri „af den sorten", hvarom br J. V. S.
vinnlagt sig under nu tilländagående år, icke heller har något
inflytande på det politiska medvetandets utveckling — om
ej ett negativt.
Nu till besvarande af en annan fråga, som br J. V. S.
ställer till mig. Ilan säger: „Vi hade sagt: „„Man måste
då medgifva att det finnes goda skäl för deras åsigt, som
- - - betviflat, att en landtdag verkligen skulle till
landets båtnad förmå genomföra dem"" (reformerna). Hr
Q. öfversätter: „„jos valliopäivä pääsisi niiden parannuksien
kanssa perille maan toliseksi hyödyksi"". Hvarföre läser hr
Q. icke „„en landtdag"" och öfversätter „»yksi valtiopäivä?""
— Mitt svar härå kan ej blifva något annat än alt jag icke
läste och öfversatte så, emedan det icke stod så i
originalet. 1 maktpåliggande fall och då en vådlig tvetydighet är
att befara, äfven annars, plägar man ju genom något
typografiskt medel skilja räkneordet en från den likalydande
obestämda artikeln. Icke må väl hr J. V. S. mena att jag
med flit, och mol bättre öfvertygelse, velat vanställa hans
yttranden i min öfversättning. Jag medger att jag kunnat
och bort fästa mig vid den förklaring soin de omedelbart
följande orden: „Också kan väl ingen af en första landtdags
sammanträdande vänta stora resultater", kunde lemna öfver
hans rätta mening. Jag „vill tro derpå" att denna mening
aldrig varit en annan. Men hr J. V. S. måste å sin sida
medge — nb. ifall ban någonting kan medge — att mitt
förbiseende af anförda ord var förlåtligt, då den klandrade
meningen förekom uti och i sammanhang med en lång
framställning om huru Utskottets verksamhet skulle göras „för
landet så gagnelig som möjligt", då landtdagens oförmåga
att utan förberedelse genomföra reformerna är slutsatsen af
samma framställning, då vidare det erkännande der
förekommer, att „hvad som gäller om en" (här också räkneord?)
„landtdag, måste delvis gälla äfven otn det blifvande
utskottet", samt slutligen då, ifall landtdag komme att
sammankallas, mig veterligen ingen anledning förefinnes till
det antagande att densamma blefve en, den enda, att för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
