Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
underskrifterna uppgå till omkring 13,000. Flera hinna
naturligtvis ännu inkomma före riksdagen, som börjar först
på hösten nästa år. Att regeringen emellertid redan visar
sig betänkt på att gå landets sålunda uttalade önskningar
till mötes, utgör ett talande och vackert bevis på en redbar
konstilutionalism. Men den som blir mycket ledsen vid
underrättelsen härom, det är professor Boström i Upsala.
Ilan har — såsom hela verlden vet — bevisat, att den
närvarande författningen är den enda förnuftiga och rätta,
och kan alltså icke annat än sörja, då han ser regeringen
börja afvika från det förnuftigas och rättas väg.
Då jag häromdagen besökte en boklåda, föll mig
tillfälligtvis i händerna en liten bok, med titeln: „Huru af 10
öre blef en tunna guld". Det var en öfversättning från
engelskan och den ursprungliga titeln lydde: How a penny
became a thousand pounds. På omslaget hade förläggaren
låtit aftrycka, likaledes i öfversättning, åtskilliga i engelska
tidningar uttalade omdömen öfver boken. Mina ögon föllo
på följande, som blifvit yttradt i Oxford Herald: „Vi måste
erkänna att vi logo boken i hand under öfvertygelse, att det
var elt af dessa många arbeten med lockande titlar, endast
beräknade på all locka penningar ur den nyfiknes lickor.
Den har deremot stora förtjenster. De principer, som den
framställer, äro goda och förtjena den omsorgsfullaste
uppmärksamhet af alla dem, som arbeta för att försörja en
familj". 1 en annan tidning hette det: ,,Uti denna bok
finna vi en underhållande sjelfbiografi, påminnande oss om
Benjamin Franklins skrifter. En sådan bok borde cirkulera
genom alla arbetareföreningar och anskaffas af alla
minut-handlare". En tredje yttrade, bland annat, följande: „Det
är den mest underhållande och lärorika bok vi på länge
läst. Den innehåller utom berättelsen om pennystycket, de
bästa principer, moraliska såväl som ekonomiska.
Pennystycket växte lill ett tusen pund, icke genom handelsknep,
icke genom förfalskning af födoämnen ej heller genom puffar,
eller lögn och bedrägeri af något slag, utan genom
köpenskap efter kloka och hederliga grundsatser. Vi
rekommendera boken lill hvarje handlande. Vi rekommendera den
isynnerhet hos unga män som nyligen inträdt på lifvets
stridsfält". Af hvad jag sålunda läste blef min egen
nyfikenhet väckt och jag tog boken hem. Dess innehåll
utgjorde verkligen en framställning af en pennys förmåga att
föröka sig, under vilkor att den ställes på sjelfständig fot
och fortfarande användes på ett med dess ursprungliga natur
all verka konseqvent sätt. Det föreföll mig nästan som
skulle denna penny hafva varit elt lefvande väsende,
utrustadt med outtömlig kärlek, omtänksamhet och
verksamhetsförmåga till menniskans bästa, icke blott i yttre utan äfven
i inre afseende. Jag erfor vid bokens genomläsande, och
jag tror att hvar och en måste erfara detsamma, en känsla
af det lifligaste intresse, samt oblandad högaktning för
författaren. Det sätt hvarpå denne engelske bodhandlare — hos
oss skulle han kallas hökare — framställer sina idéer, är
så enkelt och påtagligt, hans teori och beräkningar så klara
och rigtiga, den sedliga känsla, hvaraf han är genomträngd,
så allvarlig och varm, att man icke kan annat än egna
honom bela sin sympati, bela sitt förtroende. Härtill
kommer ännu en omständighet, som ger åt arbetet ökad
betydelse. Man finner snart att det icke är en produkt endast
af författarens subjektiva karakter, utan att man har
framför sig ett troget uttryck af hela den engelska
national-karakteren i dess innersta egendomlighet: dess förmåga af
sjelfständig observation, dess uthållighet vid fullföljandet af
ett föresall mål samt praktiska förstånd i valet af medlen,
egenskaper som alltid funnits i förening utbildade hos
engelsmännen, i hvilken rigtning de än verkat. Det förekom-
mer vidare, när man läser denna lilla bok, såsom kastade
man en blick på de hemligaste drifhjulen i det märkvärdiga
maskineri, som i sin fulla omfattning och verksamhet är
kändt under namn af det stolta, det mäktiga och fria
England. Man gör den reflexionen, att ett folk, der nästan
hvarje individ är innehafvare af sådana egenskaper, som
dem vi nyss uppräknat, ovilkorligt måste, om förhållandena
äro det gynsamma, ja äfven om de icke äro det, kämpa
sig fram till en sjelfständig och inflytelserik ställning,
äfvensom att i ett land, der medelklassen inom sig eger
personer med den kraftiga och sunda intelligens, hvarpå
författaren till ifrågavarande bok lemnar exempel, den utvecklade
politiska friheten är det naturliga samhällsskicket. Ty del
är uppenbart att denne bodhandlare icke kommer, då han
vänder sig från sin enskilta ekonomi lill det allmännas, att
eftergifva någon af sitt lands ädla lorder i allvarlig
fosterlandskänsla, i rigtig uppfattning af förhållandena och förmåga
att beräkna sitt handlingssätt. Jag har härigenom velat
fästa er uppmärksamhet vid den lilla boken, som tyckes mig
förtjena bli en folkläsning i hvarje land. Af nyheterna i
bokhandeln vill jag nu blott i förbigående omnämna ett nytt
häfte dikter af Talis Qvalis och en elegant utstyrd
öfversättning af Goethes förnäma drama „Tasso" af prins Oscar.
Jag skall i ett nästa bref återkomma till de senaste
företeelserna hos oss inom litteraturens och konstens områden.
E.
Ljuset och Natlen.
(Öfvers, ur L’Oiseau af J. Michelet.)
„Ljus! mera ljus!" sådant var Goethes sista ord.
Detta det döende snillets ord, det är naturens allmänna rop,
och det genljuder från verldar till verldar. Det som denne
mäktige, af Gud så högt begåfvade man sade, det säga ock
de anspråkslösaste af Guds barn, de minst utvecklade bland
djuren, molluskerna i hafvets djup; de vilja ej lefva der
ljuset ej når. Blomman vill hafva ljuset, vänder sig emot
det och trånar bort i saknad deraf. Våra arbetskamrater,
djuren, glädjas som vi, eller bli sorgsna, allteftersom det
uppenbaras eller försvinner. Min sonson, som är två
månader gammal, gråter så snart solen gått ned.
En gång denna sommar då jag promenerade i min
trädgård, hörde och såg jag en fågel från sin gren sjunga
åt den nedgående solen; han vände sig mot ljuset och var
synbarligen hänryckt.... Jag blef det ock då jag såg honom;
våra ängsliga fåglar i bur hade aldrig gifvit mig den rätta
föreställningen om denna intelligenta, energiska varelse, så
liten och så passionerad .... Jag kände sången vibrera i
mitt inre .... Han kastade sitt hufvud tillbaka, lians bröst
häfdes våldsamt: aldrig har en sångare, aldrig en poet haft
en så sann extas. — Det var likväl ej kärleken (dess tid
var förbi), det var uppenbarligen ljusets, solens skönhet
som hänförde honom!
„Barbariska vetenskap, hårda högmod, som ställer den
lefvande naturen så lågt, och uppreser en sådan skiljemur
mellan menniskan och hennes bröder af en lägre ordning!
„Jag sade honom med tårar: „du stackars son af ljuset,
som reflekterar det i din sång, hvad du har skäl alt
besjunga det! Natten, full af försåt och faror för dig, liknar
nog myckel döden. Skall du ens återse ljuset i morgon?"
Sedan, öfvergående i tanken från fågelns öde till alla
väsendens som från skapelsens mörker så långsamt höja sig till
ljuset, sade jag såsom Goethe och den lilla fågeln: „Ljus,
o fader! mera ljus!" (Michelet, Le Peuple, p. 62.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
