Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILVIt I SKttiEN.
Hör, fåglarae de sjunga sin morgonsång i skog,
Se, solen strålar öfver slott och byar;
Men aldrig ser jag mera den vän, som från mig dog,
Och aldrig mer min glädje sig förnyar.
Hur fåglarne de sjunga, hur solen månde le,
Jag känner endast saknad; den känna icke de,
Som sväfva högt uppöfver jordens skyar.
Blef aldrig då, O fågel, ditt nästes frid förödd,
Flög ingen bort, som aldrig kom tillbaka?
Du sol, som evigt brinner, säg, är du enkling född
Och ägde du ej någonsin en maka?
Hvem är det, som du söker från morgon intill qväll?
Hvi skyndar du så ifrig dit ner i vestems tjäll
Att, dold för verlden, hela natten vaka?
Dag ut, dag in, jag söker, som du, en älskad vän:
Till fjerran haf hon på en båt sågs gunga.
Den flög med svarta segel. O komme den igen,
Jag skulle åter stråla, åter sjunga.
Med fåglarna i samljud jag stämde då min sång;
Nu sitter jag förstummad, och tänker dagen lång:
”Det gamla måste vika för det unga.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
