Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
"Osökt!" sade pastorn hjälplöst.
"Ja, kom du bara, så skall jag nog sköta
om resten".
När tiden var inne och pastorn fått en vink
af Gertrud, kom han, och med en blick, som
nästan var en bön om ursäkt, slog han sig ner på
en stol.
"Är det något du vill?" frågade Gertrud sedan
han sutit där tyst en stund.
"Nej", svarade han dröjande. Och så vardt
det tystnad igen.
"Det var mycket angenämt, att du kom",
hånade Gertrud.
Kerstin sände henne ett uppmuntrande
ögonkast, och pastorn reste sig upp. Han såg mycket
olycklig ut, ehuru ej af den orsak som Kerstin
antog. Fullt öfvertygad om, att han i nästa sekund
skulle falla ur rollen, ärnade han gå.
"Karlarne äro sig då alltid lika", utbrast Gertrud,
harmsen öfver att han höll på att förstöra
altsammans. Hennes känsla fann fullständig resonans hos
Kerstin, ehuru denna äfvenledes nu alldeles misstog
sig om grundorsaken till Gertruds utbrott.
"Du kunde väl säga något trefligt", fortfor
Gertrud, vänd mot pastorn. "Du träffar folk, du
läser tidningar, du har dina böcker — vi sitta som
blinda höns på våra pinnar och få ej tänka på
annat än vårt främmande".
"Olyckan är, att inte häller jag kan tänka på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
