Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 GTJY DE MAUPASSANT
dag. Hon räckte honom båda händerna med sitt
vackra, älskliga leende, och sedan blickade de
varandra i ögonen några sekunder.
Så mumlade hon: — Vad det var snällt av er att
komma dit ner under dessa förskräckliga
omständigheter.
Han svarade: — Jag hade gjort allt, ni befallt mig
att göra.
De slogo sig ned. Hon ville veta alla nyheter, ha
underrättelser om Walters och om kamraterna vid
tidningen. Hon tänkte ofta på tidningen.
— Jag saknar den mycket, mycket, sade hon.
Jag hade blivit en riktig journalist. Jag tycker om
yrket, förstår ni.
Så tystnade hon. Han trodde sig förstå, han
trodde sig finna ett slags invit i hennes leende, i hennes
ton, ja, till och med i hennes ord, och ehuru han
föresatt sig att gå allvarligt till väga, stammade
han nu:
— Välan ... varför ... varför skulle ni icke
återtaga ... detta yrke ... under ... under . .. namnet
Duroy?
Hon blev plötsligt allvarlig, lade handen på hans
arm och mumlade: — Låt oss inte tala om det ännu.
Men han drog den slutsatsen, att hon samtyckte,
och föll på knä, kysste lidelsefullt hennes händer och
upprepade stammande. — Tack! Tack! . . . Vad jag
älskar er!
Hon reste sig upp. Han gjorde det också. Det
förekom honom, som om hon blivit mycket blek. Då
förstod han, att han behagade henne, kanske gjort
det redan länge, och när de befunno sig ansikte mot
ansikte, drog han henne intill sig och tryckte en
lång, öm och allvarlig kyss på hennes panna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
