Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
GTJY DE MAUPASSANT
utan att uppge deras namn för honom. Om en stund
frågade han: — Skola vi bege oss av?
— När du vill. Hon tog honom under armen, och
de gingo tillbaka genom salongerna, där gästerna
börjat tunna av.
De iakttogo tystnad under hemfärden, men så fort
de trädde in i sängkammaren, sade Madeleine
leende till honom, utan att ens taga av sig floret: — Du
vet inte av att jag har med mig en överraskning till
dig.
Han brummade vresigt: — Vad då?
— Gissa.
— Jag orkar inte anstränga mig.
— Gott! I morgon är den första januari.
— Ja.
— Då utdelas nyårsgåvorna.
— Ja.
— Här är din, som Laroche nyss lämnade mig.
Hon räckte honom en liten svart ask, som såg ut
som ett juveletui. Han öppnade den helt likgiltigt
och fick se hederslegionens kors. Han blev litet blek,
men så smålog han och sade:
— Jag hade föredragit tio miljoner. Det här
kostar honom inte mycket.
Hon hade väntat sig ett utbrott av förtjusning
och blev förargad över denna kallsinnighet.
— Dig kan man inte förstå sig på. Numera är du
inte belåten med någonting.
Han svarade lugnt: — Den där mannen betalar
endast sin skuld. Och lian är skyldig mig ännu
mycket mer.
Hon blev förvånad över hans ton och sade: — Det
är dock vackert vid dina år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
