Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Direktörer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Direktörer
tjänstemän, pratade och drack vin med dem, och när de
blevo lurviga, sände han bud efter andra, som han förplägade,
medan de första sovo, men kl. 6 på morgonen stod han,
outtröttlig som han var, nere i verken med klockan i hand
för att se om alla herrarna voro i arbete.
Fru Schwarzmann var mycket korpulent och föga rörlig.
Hon bar gärna krinolin under den tid denna var på modet.
Som sällskap hade hon två vita silkespudlar, en papegoja
samt sina "kära" tama ormar vid barmen. Hon avled i
Åmmeberg till följd av hj ärtförlamning. S. anställde
därefter som husförståndarinna en fröken Anna Fogelstrand
från Edö, som sedan mycket unga år varit i tjänst i hans hem.
Då han den 1 juli 1885 blev pensionerad och flyttade till
Hildesheim, följde hon med honom. Vid sin avflyttning
skänkte han sitt piano till casinot, och själv fick han mottaga
ett praktfullt album med porträtt av alla tjänstemännen vid
bolagets svenska avdelning. S. avled i Hildesheim den 4
juni år 1890. Fröken Fogelstrand kvarstannade i Tyskland
och avled och begrovs i Berlin år 1915.
Otto Schwarzmann efterträddes som direktör av en
släkting, ingenjör Caesar Bekk, som då hade varit ingenjör
vid Zinkgruvan sedan år 1862. Han var född i Karlsruhe
9 aug. 1838 och son till Badens liberale premierminister
Bekk, som bl. a. genomförde vissa lättnader för judarna i
Baden och därför av dessa erhöll en utomordentligt dyrbar
guldbägare, som kunde beskådas i sonens hem i Åmmeberg.
Direktör Bekk var den börne aristokraten. Han synes ej ha
haft lust att omdana eller skapa nytt. Som arbetschef var
han konservativ och sträng, ja, något av en despot, men
han uppskattades av både tjänstemän och arbetare för sin
rättrådighet. Han var en mycket förmögen man och utövade
stor gästfrihet i sitt hem. Den 1 maj 1899 erhöll han pension
och flyttade till Freiburg i Baden. Han blev föremål för
storslagna avskedshyllningar. Arbetarna i Åmmeberg tågade upp
till direktörsbostaden och överlämnade en minnesgåva, be-
9
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
