Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och misstro till de snaror bära*,
Som gillras nt på deras stig?
Har dygden intet mer begär
Emot en falsk, fiendtlig här?
Ett stadigt vett, ett varsamt hjerta
Kan det väl bli för kärlek rof?
Bör det väl dra sin ro och smärta
Af blinda Astrilds yrhets-prof?
En flygtig eld och fladderbrand
Kan den ock tända dygden an?
Ja, dygdens lott är den att strida:
Hon kan ju rörd och frestad bli!
Det är en dubbel konst att lida
Och dock i faran vara fri.
De jemna sinnen kunna bäst
Mottaga prof, och segra mest.
Det är då ej ditt fel, Lysandra,
Att du har trott en annan väl;
Pass på att på en svaghet klandra,
Som haft så många ljufva skäl.
Din stränga dygd är lika ren,
Fastän du rördes af ett sken.
Regnbågen kan ju artigt pråla
Med fargor, som ta’ ögat in;
En vacker glans af dygdens stråla
Kan röra ock ett dygdigt sinn’;
Men när de falska färgor fly,
Så ser man att det var en sky.
Du lär då sakna lätt ett sinne,
Som aldrig parat sig med ditt,
Och ha den seger i ditt minne,
Att du ett hjerta bojor smidt,
Som redan låg i Daphnes hand,
Men knäföll dock för dina band.
Var du förnöjd; låt Daphne klaga,
Hon har en olycksgåfva fått:
Ett hjerta, som vill alla draga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
