Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dialog.
A.
Jag allmänhetens bifall vann!
Så skref Rimbagrius: så törs han skrifva, han?
Och allmänheten tål förutan retad ifver
Den ridikul han henne gifver?
B.
Han det med trygghet göra kan:
Hon för ej veta hvad han skrifver.
«De bästa kännares omdöme och i synnerhet deras, som Sjelfva gjort
sig ett namn i samma yrken, synes vara den säkra profstenen för en
skribents talang. Man tröstar sig förgäfves af deras afnnd, om de begabba,
oeh man högmodas förgäfves af deras höfliga loford, i fall de blott smickra.
Det är omöjligt att bedragas på deras sanna omdöme, om man ej gör allt
i verlden för att blifva det. Hvar och en sann förtjenst har ett sätt att
häcklas, som icke är förakt, och ett sätt att berömmas som icke är en blott
höflighet.»
«Det går i vitterheten som i drabbningar: man ser der för sig lagern
eller döden. Ingen är säker att komma derifrån alldeles utan sår: många
hafva deraf nog för hela deras lifstid. Det är ganska sannt, vare sig af
hvad orsak som helst, att en yngling, som en gång satt sig i hufvudet att
blifva författare, helst poet, han må misslyckas så mycket han kan, sällan
hvarken tänker på eller kanske duger att använda sig i allmänna och
nyttigare yrken. Han är alldeles förlorad sedan han en gång rätt begynt
dermed, om det befinner sig att han händelsevis ej blifvit född att tänka i
meter. Flera éxempel, som bevisa detta, borde påminna unga
vitterhets-älskare, att med mera varsamhet, och mycket senare än de vanligen göra,
taga sig inbillning af fastställda författare. Om det händer, som icke är
sällsynt, att de bedragit sig på deras kallelse, skulle en sådan försigtighet
bespara dem antingen förödmjukelsen att med allmänhetens åtlöje draga sig
tillbaka inom gränsorna af deras afhöljda medelmåtta, eller smärtan att länge
envisas för ingenting annat än en viss ånger.»
«Hvarfore synes man i Sjelfva verket aldrig ridikulare än då man gör
platta poesier? Derföre att man skrifver dem för att behaga, och att detta
ändamål förutsätter vissa gåfvbr af naturen, vissa charmer af snille, hvilka
en sådan, mycket enfaldigt, inbillar sig att äga, och hvarpåhan gemenligen
är ensam narrad; derföre att den sanna skaldekonsten tar sitt ursprung från
en värma i själen, en känslighet, en upplyftning, en harmonisk tjusning,
som man med ett kärft och kallt lynne, ja äfven med blott förstånd och
qvickhet, löjligt mödar sig att härma; derföre att man aldrig har rätt till
mindre skoning än då man gör illa det man gör för att beundras; derföre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
