Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu slumrar han i frid på kullen der!–-
Hos denna ungdom, som han hade kär,
Den enda vår, som evig är i norden,
Han sökte upp sitt sista hem på jorden!
Hans ungdom sörjer vid hans urna än:
När skall den, när! — hans like se igen?
Ej tanken mera djupt hos menskor bodde,
Dock, &oin ett barn, han älskade och trodde:
Och när hans snille sina banor bröt,
Dess blixt som oftast genom tårar sköt;
När känslans makt hans bröst begynte häfva,
Den ville orden på hans tunga qväfva.
När så han stod uti sin ungdomskrets
Med häfdernas orakelspråk tillreds,
Hur känslans, tankens vågor gingo höga,
Hur fuktades hans kind, hur brann hans öga!
Och tankar, känslor sprungo med hans röst
Elektriskt drabbande från bröst till bröst;
Och fädrens skuggor manas fram att vandra
Förbi hans blickar, vinkande hvarandra:
Ur forntids bröst han lockar framtids namn,
Och skilda sekler mötas i hans famn.
Nu Sveas häfder icke längre tiga:
Med tusen tungor de ur grafven stiga.
I fordna slägter se vi nu vår bild,
Så närbefryndad och ändock så skild!
Den gamle kämpen på sin borg i skogen —
Han var med denne som med oss förtrogen;
Ty trygg han vandrade i sekler» natt,
Och Sagas ande på hans skuldra satt,
Som Odens korp, och qvad uti hans öra
Ur ödets bok hvad Valhalls gudar höra.
Ej någon börda var hans skuldra tung,
Ty, häfden lik, förblef han städse ung:
Malmström. VII. ®
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
