- Project Runeberg -  Berättelser / I furumo och på slåtteräng /
170

(1902) [MARC] Author: Thure Sällberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärtslag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

170

HJÄRTSLAG.

— Ånej, dä’ går kvickt, när det kommer därtill. Dä’
behöfs bara en rejäl nattfrost nu och lite blåst, så är det
färdigt, förklarade drängen.

Och han hade rätt.

Följande natt kom frosten, stark och hård och knäppte
obarmhärtigt af löfvens skaft. Strax efter soluppgången
drog en liten blåst-il öfver gården, och när jag tittade ut
på morgonen, stod lönnen därute grå och naken såsom ett
gammalt vrak och skramlade med sina risiga grenar.

Nu liknade hon ett lik, en mumie, som bara väckte
dystra tankar, tankar på förgängelse och död och
undergång. Och på dessa tankar får man se’n gå och rufva
under långa månader, ända tills våren kommer och väcker
upp de döda och gifver dem en ny och ren och härlig
skrud igen.

Äss man lefver.

Det är inte utan, att det är med människan som med
de där löfven, som falla i höstetid. Man kan mista sina
bästa safter, sin friska färg. Sjukdom och sorg kunna
flitigt suga must och äta på nerver och märg. Men man
klamrar sig ändå hårdnackadt fast vid sitt gamla fäste;
man vill inte ge med sig och det fordras att sorgernas
dödskyla vräker sig tungt öfver det rätta stället i hjärtat,
innan man förlorar hoppet, släpper sitt tag och låter sig
föras bort af stormen, utan att bry sig om hvart det bär hän.

Men hugger sorgen till rakt midt i hjärtat, så är det,
förstås, förbi med oss.

Jag tänker på Erik i Skriperyd.

Han var litet till seg han, och lifvet med dess köld
och dimma och mörka höstnätter och tåreregn och stormar
hade ett fasligt arbete med den karlen, innan det förmådde
länsa honom på allt och göra honom kal och ren och till
ett vrak och ett lik som lönnen på gården min.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:48:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/beratt/1/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free