Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En stund derefter hade äfven hon saktat stegen,
och de gingo bredvid hvarandra.
— Det var snällt af dig, Elsa — sade Anders,
när de hunnit ett stycke — att icke längre vara så
envis, — Han ville lägga sin arm om hennes lif.
— Hvad tänker du på?... Här... midt på allmän
kyrkoväg!... Nej, släpp mig, Anders!
Hon såg nästan ond ut, när hon stötte honom till
baka. Han såg på henne förebrående.
— Du blir elak, Elsa, om du icke kufvar ditt
sinne — sade han godsint. — Jag vore färdig att dö
för dig, och derför bör du icke leka med mitt hjerta.
Men hon hade aldrig lofvat honom någonting, sade
hon, och det var långt tills året vore ute, då hon
skulle svara bestämdt. Till dess borde han låta henne
vara i fred och icke jemt plåga henne med sin enträ-
genhet. Och derpå skrattade hon på ett sätt, som gjorde
hans tankar bittra.
— Om jag ej kan gifva dig diamantringar och
gyllenduk — sade han — kan jag likväl hederligt
försörja dig.
— Hvem har bedt dig, Anders, om några diamant-
ringar? Vill du icke hafva mig sådan jag är, må du
välja en annan — vill du icke följa mig, går jag ensam.
— Hvad du är dig olik i dag, Elsa — sade An-
derg, och sökte med mildt våld hålla henne qvar. — Så
var du icke i ögonen, när du första gången såg mig.
Hon rodnade lätt, men svarade ingenting. Vid hör-
net af Hornsgatan stod en liten gosse och lekte med
några isstycken.
Elsa råkade ofrivilligt stöta till honom, så att hans
granna byggnad rasade omkull.
— Trå dig, du styggetacka — skrek pojken för-
bittrad efter henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
