Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
var bara tjuguett år gammal, då han gaf ut sin första bok,
reseskisserna Från Rivieran (1883), flott skrifna, men
obetydliga. Novellerna i Småmynt (samma år) voro studier
i dåtida naturalistisk berättarkonst, sådana som han själf
sedan skämtat med. I Konflikter (1886) visade han strax
därefter äfven en tämligen ny sida af sitt författaijag: en lyrisk
prosastil, som hotade den ännu så föga stadgade, torra
realismprosan med en omedelbar återinvandring af romantiskt
älskvärda, mjuka, melodiösa ordasätt. Det hette också i en
granskning af denna bok: »Om vi lefde ännu i versens
litteraturperiod, så hade författaren till »Konflikter» blifvit
lyriker. Nu sätter han sin lyrik i berättelseform, där han
ej... rent af skrifver egentlig lyrik, ehuru på prosa».
Onekligen ett oefterhärmligt uttryck detta: »versens
litteraturperiod»; man hör tydligt både förakt och medlidande
med denna stackars tid. Men den kom tillbaka, denna
kärlek till versen, som rent af troddes graflagd, och då vardt
Levertin mycket riktigt lyriker. Tillsammans med
Heidenstam begick han den grundliga själfständighetsförklaring,
som heter Pepitas bröllop. En litteratvra/nmälan, där de
båda författarna enligt inledningens ord skrifvit hvarsin
mening. Detta »estetiska kannstöperi» var hvarken onödigt
eller olämpligt, det var en välbehöflig signal till skrifvanae
och lyssnande, att ett vittert uppror var böriadt.
Emellertid fullföljde Levertin ett redan 1888 planlagdt
arbete, prosaskildringen Lifvets fiender, som kom ut 1891.
Den hör lika litet som de föregående böckerna till hans
intressantare verk — händelsen är för spenslig för att fylla så
många sidor — men den är af en ypperlig stil och stämning.
Dess melankoliska, förstående, men kranlösa hufvudperson,
Otto Imhoff, har redan karaktärsdrag, hvilka allt framgent
utmärka de unga männen i Levertins berättelser:_ Bunge
i »Hofmännen», Erland Stråle i »Magistrarne i Österås»
och flera. Imhoffs bedröfliga slut är ett sorgespel från
nutiden, en sliten, dödsjäktad andlig arbetares förtviflade
och hopplösa strid för tillvaron. Men egentligen griper oss
inte hans öde med den styrka, som tvingar till medkänsla
utan hejd, det hemlighetsfullt framlockade deltagande, som
för läsaren till en af den olyckliges närmaste ocn söijande.
[vad man läser om i boken, det är framför allt
stämningarna, de veka, en smula trånsjuka drömmerierna öfver
Stockholm, i hvilka själfva doften strömmar en till mötes
med sin förfinade arom och där man alltid märker ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
