- Project Runeberg -  Solivro. Prins af Aeretanien /
14

(1906) Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

14

att väcka mig, har jag svårt att förstå. Men han
var en skicklig och varsam man, denne min förste
lärare, och jag tror han hade kunnat stjäla vettet
från sina lärjungar, utan att de märkt den ringaste
förändring.

— Det var en eländig åsna, han gifvit mig
att rida. Hon hade icke fler hår än en gammal
råtta, men hon var betydligt magrare. Hennes
rygg var som en egg, och den förorsakade mig
svåra smärtor. Jag frågade därför helt ödmjukt, om
han icke tyckte det var synd, att jag red den
gamla åsnan. Han svarade:

— Utan tvifvel, min vän, är det synd om den
stackars Musca, som knappt orkar bära sig själf.
Men man skall hysa mer medlidande med
människor än med djur, och därför vill jag att du skall
rida. Äfven Musca vill det.

— Och därmed kliade ban den gamla åsnan
under halsen. Jag lyckades snart öfvertyga honom
om, att det var mat och icke hvila som felades
mig, och sedan ban gifvit mig och åsnan hvar sitt
bröd, som kunnat vara mjukare men äfven hårdare,
fortsatte vi vår väg.

— I Taniamens, min lärares, hus tillbragte
jag ett rundt år. Dels af smak dels af tvång lefde
han ganska enkelt, utan att man därför behöfde
svälta eller frysa. Ocli denne vises klara och
förstående sinne gjorde lifvet ganska angenämt för
en ung man, som ännu hade så mycket opröfvadt.
Han lärde mig, att det goda ocli onda ha så
förvillande lika gestalter, att icke ens den
skarpsinnigaste kan skilja dem åt. Och ban bjöd mig
att icke framhärda i någon viss tro; ty dels skulle
min ånger blifva förfärlig, om jag slutligen
upptäckte, att min tro var till ondo, dels kunde en
sådan envishet endast fördumma och förlöjliga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bhsolivro/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free