Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
Men gossen tycktes icke alls förstå honom;
han stirrade med nästan förskräckta ögon och
mumlade :
— Förvisso herre, du ska göra oss alla lyckliga.
Trots sin häpna rädsla kunde lian icke hålla
tillbaka en liten grinmin, som spred sig öfver
ansiktet. Furstens beteende föreföll honom alltför
löjligt.
Solivro vände sig om och gick hastigt öfver
rummet. Midt i hans väg låg rosen. Han märkte
den i sista stund och kunde icke hejda sin fot,
som trampade tungt på de mjuka, doftande bladen.
Selerel, skattmästaren, hade nyss slutat sitt
bad. Han badade icke gärna, denne oformlige
gubbe; ban var rädd att det varma vattnet, de
heta ångorna, skulle beröfva honom något af den
fantastiska fetma, öfver hvilken ban var så stolt.
Den glupska ålderdomen, som ingenting aktar,
hade redan börjat gnaga på rikedomens och
väl-lefnadens glänsande sinnebild. Armar, skuldror
och hals voro nästan magra.
Nu satt ban bekvämt och sökte lugna sin af
ansträngning och värme häftiga andedräkt. Han
ville ha en lugn stund, en stund för kloka tankar;
någonting som så väl passade hans viktiga ämbete.
Och liksom de flesta gamla tänkte ban om icke
sofvande så åtminstone snarkande.
Då Ostata trädde in till honom, kände han
icke genast igen henne.
— Hvad för slag! Hvad vågar du? Vet du
icke —
Men plötsligt blef ban mild och nästan ödmjuk.
— Ä, det är du, min kära vän. Hvad vill
du mig?
— Jag har varit hos fursten.
Solivru. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
