Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
Vi drucko ett kyligt, mildt vin; och våra
tankar dvaldes bland minnen. Vi voro trötta,
men då och då talade vi till hvarandra. Vi talade
om Solivro. Nu hörde jag Attertes bekännelse,
som han, döende, aflagt inför furst Barrelen.
Jag minns, att min vän plötsligt och efter en
lång tystnad sade:
— Hvad som mer än något annat smärtar
mig, är just det ändamålslösa, det nästan löjliga
och småaktiga, som allt för ofta omger och
be-fläckar Solivros saga.
— Du vet, att jag kände furst Solivro rätt
nära. Han var en man. Han hade en mans
känslor, en mans vilja, en mans kraft. Och lifvet
bjöd honom sådan rikedom, så stora möjligheter.
— Och likväl brusto alla hans företag ocli
blefvo till någonting litet och löjligt. Någonting,
som i bästa fall andra fingo utföra och draga
fördel af.
— Hvaraf kom det? Har Skaparen samma
nöjen som okynniga barn: att rifva sönder sina
vackraste leksaker.
— Eller var han sin egen fördärfvare, furst
Solivro? Kanske han aldrig förmådde glömma
leken? Så har det ibland förefallit mig, då jag
tänkt öfver dessa saker.
— Han lekte och märkte icke, att dagen
skiftade färg. Men plötsligt blef leken hårdhändt,
och skrattet blef ett elakt grin, och sorgen rann
icke längre bort öfver kinderna utan stannade i
hjärtat, tyst och tungsint.
— Då häpnade han och förskräcktes lik ett
bortskämdt barn. Och halft omedvetet gick han
ur leken. Blef borta.
Så sade min vän.
Jag svarade honom icke. Jag steg upp och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
