Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVARIFRÅN HAR JOHANNES-EVANGELIET FÅTT LOGOS-NAMNET? 143
1:16—18, Hebr. 1: 2, 10) ha långt förut gjort liknande utsagor
om Kristus utan att taga någon hänsyn till Xogos, och Johan-
nes har ej heller betjänat sig af detta namn, där han talar
om världens skapelse (v. 3, 10). Vidare har Johannes icke
det ringaste intresse för världen såsom föremål för fysikalisk
och filosofisk betraktelse — och det är ju denna betraktelse
som gifvit upphof till Logosläran — utan han tänker på män-
niskovärlden, den i syndens och dödens mörker försjunkna
världen, som dock på samma gång är föremål för Guds fräl-
sande kärlek. Det enda intresse Johannes-evangeliet har, då
det betonar världsskapelsen och dess förmedling (genom Logos),
är öfvertygelsen, att Guds frälsnings vilja är lika evig som han
-själf och sålunda går före själfva världens existens. »Här är
allt religiöst och allt historiskt betraktadt, och hvad som ligger
däröfver eller vid sidan helt och hållet ignoreradt.» Hos Filo
förhåller det sig alldeles omvändt. Här är Logosideernas idé,
urbilden till den materiella världen, som går före dennas existens,
men hvilken som en verkmästare gestaltar den och som världs -
själ ger den lif. En sådan Logos strider såväl mot bokstafven
som mot anden i den Johanneiska prologen. Därtill kommer
hos Filo en föreställning om Guds trånscendens, som kräfver,
att mellanväsen träda in mellan Gud och materien, för att en
värld skall kunna komma till stånd och uppehållas. Hos Johan-
nes finnes icke någon dylik föreställning. Äfven den tanken,
att Logos skulle vara förmedlaren af hela den gammaltesta-
mentliga uppenbarelsen, är främmande för Johannes. »Moses
och Jesus Kristus äro två med hänsyn till tid och art vidt från
hvarandra skilda medlare af gudomlig uppenbarelse,» (1: 17).
Moses och profeterna gifva praktiska vittnesbörd om Jesus
(1:45; 5:37—39, 45—47). Men icke Jesus eller Logos, utan
Fadern talar och vittnar i de heliga skrifterna, och det Guds
ord, som kom till uppenbarelsens bärare under## förra tider
(10: 35), är en från Jesus skarpt skild storhet. Öfverallt be-
traktar Jesus sitt verkande som fulländning af ett för länge-
sedan i gång befintligt verk, som dittills icke utförts af honom
utan af Gud, och, såvidt medlare och redskap därtill användts,
af honom utförts genom andra människor. Johannes hade ock,
menar Zahn, säkert med afsky vändt sig bort ifrån hela det
underliga hopkok af stoiska och platonska tankar samt miss-
brukade ord af Gamla testamentet, som man kallar alexandrinsk
religionsfilosofi — om han känt till den. Därför är det icke heller
troligt, att han användt sig af benämningen Logos på Jesus
för att därmed oskadliggöra en falsk Logoslära, som på hans
tid började väcka människors uppmärksamhet; han hade då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
