Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
EDV. LEUFVÉN
obligandi ad fidem, av vilket uttryck uppenbart framgår, att
de äro direkt ställda i den klerikala maktfullkomlighetens
tjänst. Syftet är sålunda icke att fostra kyrkans medlemmar
till egen religiös fullmyndighet, såsom i den protestantiska
världen, utan att kvarhålla dem i ett andligt beroende av
clerus. Denna klerikala tendens, vilken ju är den romerska
kyrkans säregna caracteristicum gent emot såväl den
ortodoxa som den reformerta kyrkan, har emellertid haft en viss
betydelse för hennes folkuppfostrande gärning.
Emellertid har, enligt romersk uppfattning, kulten icke
någon principiell samhörighet med Guds ords predikan.
Kultens ändamål och väsen ligga på ett helt annat plan. Dess
höjdpunkt är mässoffret. Detta är ett sacrificium vere
pro-pitiatorium och har en försonande kraft både för de levande
och de döda. Liksom inom den ortodoxa kyrkan har det
urkristna sacrificium laudis förvandlats till ett realt förnyande
av Kristi offerdöd. Det dogmatiska underlaget för detta
lämnar den i krassaste form utförda transsubstantiationsteorien,
sådan den föreligger fullt fixerad redan i Tridentinum,
visserligen såsom det färdiga resultatet av århundradens
dogmatiska utveckling.
Mässoffret är sålunda den romerska liturgiens kärna.
Härav följer emellertid en betydelsefull konsekvens i fråga
om kyrkans struktur. Det urkristna församlingsbegreppet
undergår nämligen en avgjord förskjutning i klerikal riktning.
Det oblodiga försoningsoffer, som frambäres i mässan,
frambringas allenast genom den prästerliga konsekrationen,
såsom läses i Tridentinum: * per consecrationem panis et vini
conversionem fieri totius substantiæ panis in substantiam
cor-poris Christi etc". Clerus har härigenom fått en oerhörd
religiös betydelse såsom medlare mellan människorna och Gud.
Det lär heller icke kunna bestridas, att denna kyrkas
medlemmar befinna sig i ett andligt omyndighetstillstånd, som
bjärt kontrasterar mot protestantisk uppfattning. Ty målet för
denna senare kyrkas gärning är ju att leda och fostra sitt folk
till den personligt religiösa ställning, där ingen annan
medlare behöves än den, varom läses i 1 Tim. 2: 5, "en är medlare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
