Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
LITTERÅTURANMÄLAN
bär någon förändring i Guds förhållande till oss, utan blott i
vårt förhållande till honom.
Ingen av de här behandlade dogmatici gör sig till tolk
för en uteslutande subjektiv försoningsteori — därom är
rationalismen ensam. Men den ritschlska skolan tenderar att ställa
det objektiva momentet i skuggan; så t. ex Ritschls lärjungar
Krarup och Ording. Alin tar avstånd från bägge
ytterligheterna och framhåller både den objektiva och den subjektiva
försoningen och vill ställa dem i ett organiskt, levande
förhållande till varandra med bortrensande av det opersonligt juridiska.
Vid detta »både—och» stöder han sig på namn sådana som
Ihmels, Mandel, E. Billing, Heim, Bang och Göransson.
Beträffande försoningens medel är det ett betydelsefullt
tecken på vilka banor utvecklingen inom dogmatiken nu går,
att man, i anslutning till evangeliet självt, allt mer enar sig om
att avvisa den tanken, att försoningsmedlet skulle bestå i
något blott sakligt, vare sig, som hos den gamla rationalismen i
Jesu idéer, eller som inom en del av den äldre teologien i
något isoleradt yttre faktum, tilläventyrs Jesu död enbart.
Försoningsmedlet är hela Jesu historiska liv inordnat i den kallelse
hans Fader givit honom.
I vilken mening behövs då Jesu döds frälsningsfaktum?
Denna fråga leder över till det i eminent mening aktuella
problemet om försoning och historia. Vi moderna människor hysa
de starkaste krav på verklighet i allt. Allt, som stöter på
illusionism, subjektivism och psykologism, måste avvärjas. Vårt
verklighetskrav blir i vad avser försoningen icke tillfredsställt
med mindre den föres tillbaka till den historiske Kristus, icke
blott sålunda den uppståndne, den andligt ständigt närvarande
Herren, utan även den korsfäste.
Vad slutligen beträffar själva satisfactio vicaria, så betonar förf,
att den fara, så många försoningsteorier fallit för, är att isolera
ett visst slags analogier eller symboler och fatta dem ensamma
som fullgiltiga uttryck för försoningen. Den sunda regeln är,
att man skall se analogierna i samband med varandra. På så
sätt inser man, att försoningen är något ännu rikare, än vad man
förmår fatta, så länge man är bunden av en speciell grupp av
analogier, t. ex. de juridiska. En högre enhet, i vilken de disparata
momenten kunna uppgå, är det personlighetsmystiska, som i så
hög grad förefinnes hos Paulus, och som det varit nutiden
förbehållet att återupptäcka. Försoningens irrationalitet gör, att
det mänskliga förståndets försök att i sina ändliga tankeformer
fånga och uttrycka dess oändligt rika faktum aldrig han lyckas
helt. Men å andra sidan böra vi med Kant hålla fast vid, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
