Bibeln / Job, 2 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                           Job, 2 Kapitlet

                     Job ytterligare prövad.  Hans
                 ståndaktighet under sjukdomen.  Hans
                       hustru och hans vänner.

  1.  Åter hände sig en dag att Guds söner kommo och trädde fram
      inför HERREN; och Åklagaren kom också med bland dem och trädde
      fram inför HERREN.
  2.  Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?»  Åklagaren
      svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och
      från en färd omkring på den.»
  3.  Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare
      Job?  Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och
      redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda; och ännu
      håller han fast vid sin ostrafflighet.  Så har du då uppeggat
      mig mot honom till att utan sak fördärva honom.»
  4.  Åklagaren svarade HERREN och sade: »Hud för hud; allt vad man
      äger giver man ju för att själv slippa undan.
  5.  Men räck ut din hand och kom vid hans kött och ben; förvisso
      skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.»
  6.  HERREN sade till Åklagaren: »Välan, han vare given i din hand;
      allenast hans liv må du skona.»
  7.  Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte och slog Job med
      svåra bulnader, ifrån fotbladet ända till hjässan.

  8.  Och han tog sig en lerskärva att skrapa sig med, där han satt
      mitt i askan.
  9.  Då sade hans hustru till honom: »Håller du ännu fast vid din
      ostrafflighet?  Tala fritt ut om Gud, och dö.»
 10.  Man han svarade henne: »Du talar såsom en dåraktig kvinna
      skulle tala.  Om vi taga emot det goda av Gud, skola vi då icke
      också taga emot det onda?»

      Vid allt detta syndade Job icke med sina läppar.

 11.  Men tre vänner till Job fingo höra om alla de olyckor som hade
      träffat honom, och de kommo så, var och en från sin ort; Elifas
      från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama.  Och de
      avtalade med varandra att de skulle begiva sig åstad för att
      ömka honom och trösta honom.

 12.  Men när de, ännu på avstånd, lyfte upp sina ögon och sågo att
      de icke mer kunde känna igen honom, brusto de ut i gråt och
      revo sönder sina mantlar och kastade stoft mot himmelen, ned
      över sina huvuden.
 13.  Sedan sutto de med honom på jorden i sju dagar och sju nätter,
      utan att någon av dem talade ett ord till honom, eftersom de
      sågo att hans plåga var mycket stor.