Psaltaren, 132 Psalmen
Davids löfte till HERREN och HERRENS
löfte till David.
1. En vallfartssång.
Tänk, HERRE, David till godo,
på allt vad han fick lida,
2. han som svor HERREN en ed
och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;
3. »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor,
ej heller bestiga mitt viloläger,
4. jag skall icke unna mina ögon sömn
eller mina ögonlock slummer,
5. förrän jag har funnit en plats åt HERREN,
en boning åt den Starke i Jakob.»
6. Ja, vi hörde därom i Efrata,
vi förnummo det i skogsbygden.
7. Låtom oss gå in i hans boning,
tillbedja vid hans fotapall.
8. Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad,
du och din makts ark.
9. Dina präster vare klädda i rättfärdighet,
och dina fromma juble.
10. För din tjänare Davids skull
må du icke visa tillbaka din smorde.
11. HERREN har svurit David
en osviklig ed, som han icke skall rygga:
»Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.
12. Om dina barn hålla mitt förbund
och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem,
så skola ock deras barn till evig tid
få sitta på din tron.
13. Ty HERREN har utvalt Sion,
där vill han hava sin boning.
14. Detta är min vilostad till evig tid;
här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.
15. Dess förråd skall jag rikligen välsigna,
åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.
16. Dess präster skall jag kläda i frälsning,
och dess fromma skola jubla högt.
17. Där skall jag låta ett horn[1] skjuta upp åt David;
där har jag rett till en lampa åt min smorde.
18. Hans fiender skall jag kläda i skam,
men på honom skall hans krona glänsa.»
[1] Se Horn i Ordförkl.
Project Runeberg, Tue Aug 14 17:15:09 2018
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bibeln/19_d2.html
