Bibeln / Jesaja, 9 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                          Jesaja, 9 Kapitlet

                Den kommande fridsfursten.  HERRENS ord
                  mot Israel; Israels obotfärdighet.

  1.  Dock, natt skall icke förbliva där nu ångest råder.  I den
      förgångna tiden har har han låtit Sebulons och Naftalis land
      vara ringa aktat, men i framtiden skall han låta det komma till
      ära, trakten utmed Havsvägen, landet på andra sidan Jordan,
      hedningarnas område.

  2.    Det folk som vandrar i mörkret
        skall se ett stort ljus;
        ja, över dem som bo i dödsskuggans land
        skall ett ljus skina klart.
  3.    Du skall göra folket talrikt,
            du skall göra dess glädje stor;
        inför dig skola de glädja sig,
            såsom man glädes under skördetiden,
        såsom man fröjdar sig,
            när man utskiftar byte.
  4.    Ty du skall bryta sönder deras bördors ok
            och deras skuldrors gissel
        och deras plågares stav,
            likasom i Midjans tid.
  5.    Och skon som krigaren bar i stridslarmet,
        och manteln som sölades i blod,
        allt sådant skall brännas upp
            och förtäras av eld.
  6.    Ty ett barn varder oss fött,
            en son bliver oss given,
        och på hans skuldror
            skall herradömet vila;
        och hans namn skall vara:
        Underbar i råd,
            Väldig Gud,
        Evig fader,
            Fridsfurste.
  7.    Så skall herradömet varda stort
            och friden utan ände
        över Davids tron
            och över hans rike;
        så skall det befästas och stödjas
            med rätt och rättfärdighet,
            från nu och till evig tid.
        HERREN Sebaots nitälskan
            skall göra detta.

  8.    Ett ord sänder Herren mot Jakob,
        och det slår ned i Israel,
  9.    och allt folket får förnimma det,
        Efraim och Samarias invånare,
        de som säga i sitt övermod
            och i sitt hjärtas stolthet:
 10.    »Tegelmurar hava fallit,
            men med huggen sten bygga vi upp nya;
        mullbärsfikonträd har man huggit ned,
            men cederträd sätta vi i deras ställe.»
 11.    Och HERREN uppreser mot dem Resins ovänner
        och uppeggar deras fiender,
 12.    araméerna från den ena sidan
            och filistéerna från den andra,
        och de äta upp Israel med glupska gap.
        Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
        hans hand är ännu uträckt.

 13.    Men folket vänder ej åter
            till honom som slår dem;
        Herren Sebaot
            söka de icke.
 14.    Därför avhugger HERREN på Israel
            både huvud och svans,
        han hugger av både palmtopp och sävstrå,
            allt på en dag --
 15.    de äldste och högst uppsatte
            de äro huvudet,
        och profeterna, de falska vägvisarna,
            de äro svansen.
 16.    Ty detta folks ledare föra det vilse,
        och de som låta leda sig gå i fördärvet.
 17.    Därför kan Herren icke glädja sig
            över dess unga män,
        ej heller hava förbarmande
            med dess faderlösa och änkor;
        ty de äro allasammans gudlösa ogärningsmän,
        och var mun talar dårskap.
        Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
        hans hand är ännu uträckt.

 18.    Ty ogudaktigheten förbränner såsom en eld,
        den förtär tistel och törne;
        den tänder på den tjocka skogen,
        så att den går upp i höga virvlar av rök.
 19.    Genom HERREN Sebaots förgrymmelse
            har landet råkat i brand,
        och folket är likasom eldsmat;
        den ene skonar icke den andre.
 20.    Man river åt sig till höger och förbliver dock hungrig,
        man tager för sig till vänster och bliver dock ej mätt;
        envar äter köttet på sin egen arm:
 21.    Manasse äter Efraim,
            och Efraim Manasse,
        och båda tillhopa vända sig mot Juda.
        Vid allt detta vänder hans vrede icke åter,
        hans hand är ännu uträckt.