Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Läran om frälsningen (Soteriologi) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skriften alldeles främmande lära framträder: Faderns
människo-blivande.
Modalismen eller sabellianismen företräder ett annat angrepp på
Sonens självständiga personlighet och gudom. Sabellius från Lybien,
Afrika, (250 e. Kr.) synes hava, icke utan stor skicklighet, sökt
omkläda hedendomens panteism i en slags kristlig dräkt.
Gudomsväsendet, kallat monad, är ett enda, en opersonlig och åtskillnadslös
enhet. Genom världsutvecklingens gång kommer denna orörliga och
overksamma enhet i verksamhet och framträder såsom verkande under
tre olika former eller skepnader. Genom sitt förhållande till
världsutvecklingen blir monaden en Iriad, enheten blir en trefaldighet.
Gu-domsväsendet-inträder i tre på varandra följande
uppenbarelseformer, kallade Fadern, Sonen och Anden. Sedan dessa olika faser äro
genomgångna, återvänder triaden till sitt ursprungliga monadiska
tillstånd igen; trefaldigheten utgår ifrån och återvänder till enheten.
Frågan blir här, huruvida denna monad eller enhet någon gång är
eller blir Gud i biblisk mening. Såsom saknande självständig,
personlig tillvaro; utan existens och verksamhet, oberoende av och
upphöjd över världen, blir denna monad endast ett annat namn på
pan-teismens livskraft, bunden vid och inneboende i materien. Sonen, som
representerar ett visst utvecklingsskede av det ena enda
gudomsväsendet, en av de roller detta väsen spelar i världsutvecklingens stora
drama, kan under sådana förhållanden aldrig vara en evig,
självständig, gudomlig person.
Arianismen är ett annat dråpslag, riktat mot Skriftens lära om
Kristi gudomliga natur. Arius (311 e. Kr.) påstod, att "Fadern är
en fader, Sonen är en son; därför måste fadern äga tillvaro före
sonen och en tid finnes, då sonen icke var till. Han måste, såsom alla
andra levande varelser, blivit skapad av en substans, som icke fanns
förut". Kristus var sålunda skapad i tiden, om ock före all annan
skapelse, som sedan genom honom tillkommit. Han intog främsta
rummet bland skapade varelser, och såsom Faderns fullkomligaste
avbild och verkställare av det gudomliga förnuftets tankar kunde han,
ehuru i oegentlig mening, kallas Gud. Sålunda skapad av Fadern i
begynnelsen, tillerkändes Sonen visserligen en självständig, personlig,
tillvaro, gkild från Faderns, men på samma gång är klart, att Sonens
eviga, oskapade tillvaro var förnekad. Sonen var en självständig
person av allra högsta rang, representerande, avspeglande och
förklarande Faderns eviga gudom och väsen, men Sonen var icke av samma,
525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
