Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Svenska bokhandelns öden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hinna med granskningen, så att det kunde dröja åratal, i ett fall ända till åtta år,
innan imprimatur beviljades.
Då vetenskap och vitterhet under 1700-talet på allvar slogo rot i Sverige och
snart nådde en allt rikare blomstring, måste naturligtvis de bojor, som på olika
håll tryckte litteraturen, förr eller senare sprängas. Bokbindare-bokförarna kunde
ej fylla den nya tidens krav och det uppstod en rad energiska förläggare, som
med mer eller mindre framgång sökte leda utvecklingen in på nya banor. Främst
bland dem stod Lars Salvius. Ett kraftigt stod för sina strävanden erhöll han i
den genom en kunglig förordning av år 1752 organiserade Boktryckeri-societeten,
som kunde bevaka yrkets intressen och bl. a. med mera utsikt till framgång ta
upp striden mot de gamla antagonisterna bokbindarna. Någon definitiv seger var
det inte, ty framgången växlade med partierna: boktryckarna litade till hattarna,
bokbindarna till mössorna.
I ett visst samband med skråstridigheterna stod också försöken från riksdagens
sida att stadga ett maximipris pr ark å allt som trycktes. Redan det starkt växlande
myntvärdet gjorde naturligtvis att det fixa bokpriset ej kunde upprätthållas.
Ett försök att centralisera förlagsverksamheten och genom en »universalboklåda»
skaffa en översikt av vad som trycktes lyckades Salvius icke genomföra. Däremot
började nu sortimentsbokhandeln få en mera fast organisation. Salvius själv
hade kommissionärer på de viktigaste avsättningsplatserna i landsorten, de tre
universitetsstäderna, och under senare hälften av 1700-talet inrättades ständiga
boklådor icke blott i Stockholm, där de voro ganska talrika, utan även i några
stifts- och andra landsortstäder. Förbindelserna med utlandet fingo dessutom en
ny och ökad betydelse, då icke blott importen organiserades bättre, utan även en
export, tidvis understödd av exportpremier, påbörjades, som förskaffade de
vetenskapliga verken ökad avsättning och därigenom gav förläggarna ökade möjligheter
att åtaga sig dylika förlag.
För bokhandelsrabattens reglerande har Salvius likaledes haft betydelse, ty 1757
kunde han meddela som en nyhet att hans kommissionärer »för samma prijs ännu
försällja mine förlags Böcker, som de kosta här i Stockholm». Den beviljade
rabatten var för övrigt i allmänhet orimligt låg, 5 à 10, eller då den var särskilt
hög 12 %. Dessa låga siffror äro reminiscenser från den tid, då försäljningen
främst låg i händerna på bokbindarna, som skaffade sig sin förtjänst på banden.
Redan Gjörwell beviljade — på 1770-talet — upp till 20 % rabatt.
Slutligen har Salvius verkat banbrytande för ordnandet av den litterära äganderätten.
I det redan nämnda boktryckarereglementet av 1752, på vars utformning Salvius
haft stort inflytande, skönjas ansatser till en rättsuppfattning, enligt vilken
denna icke blott som förut kunde skyddas genom särskilda privilegier, utan
tillkom om inte författaren så åtminstone förläggaren som hans rättmätiga egendom.
Ännu i våra dagar har ju denna fråga inte fått sin slutgiltiga lösning.
Utom Salvius hade 1700-talet att uppvisa åtskilliga förläggare av betydenhet,
Holmberg, Gjörwell, Momma m. fl. Men ingen av dem har dock i samma grad
som han genom sina olika initiativ, sina nya uppslag och reformer, sitt kraftiga,
målmedvetna arbete för yrkets främjande haft betydelse för utvecklingen. Och
1700-tals förläggarnas samlade insats var en vacker kulturgärning. Det gick ju
icke blott att plocka frukterna av litteraturens uppblomstring, förläggarna fingo
själva bidraga att öka bildningsintresset bl. a. genom de litterära tidskrifter som
de nu började utgiva och av vilka främst kan nämnas Salvii Lärda tidningar och
Gjörwells Svänska Mercurius. Det var inte heller bära gyllene frukter, som växte
på det stundom ganska svårarbetade fältet, såsom exempelvis Gjörwell fick erfara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
