Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - H. Skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kielland, Alexander L[ange]. Garman & Worse. Roman. Övs. fr. no. 2 uppl. Nst.
1923. 290 s. Hceda. 4:25, inb. 5:75.
Under 1880-talet var Norden en litterär enhet som aldrig sedan. Det var det höga norska
triumviratet Björnson, Ibsen och Lie som anammades med samma hänförelse i hela
Skandinavien särskilt av ungdomen. Jämsides med dem nämndes också alltid Kielland. Hans talang
var om man så vill mera ytlig. Det var ej hans gärning att sätta torped under arken eller
mödosamt hugga sig fram till »det dulgtes Hjertekammer», ej att vara landets okrönte hövding
och stå på talarstol i folkförsamlingar och ej heller att loda det undermedvetna själslivets djup.
Men han var den mest angripande samhällsmoralisten, och hans människor buro livets färg och
präglades av dess rörlighet. Kielland var den smidiga eleganta fäktaren som visste var och
liur han skulle sätta in sina stötar, och ingen hade med undantag för J. P. Jacobsen, debuterat
med en så utmejslad, så fullfärdig stil som hans. Fastän Kielland rörde vid alla det då
moderna livets stridsäpplen, var det i sin födelsestad Stavanger han grep typerna för de stridande
livsåskådningarna, och det är livets brus och livets färg han återger i människor och
samhällsliv och i naturen. Problemen hava funnits och funnos i hans egen släkt och i stadens
medborgerliga liv. Han var av samma kött och blod; han kände genom tradition och verklighet
i botten sina människor, och han ägde gåvan att föda dem till nytt liv i sin diktning. Ty trots
allt sitt tendensförhärligande — »tanken skall skina klart och ensidigt genom stoffet» —
var Kielland först och främst diktare. Om han än aldrig så av en roman fordrade, att den
skulle vara ett inlägg i frihetskampen, så stötes han tillbaka, om indignationen ligger blottad i
lättvindig nakenhet.
Kiellands första roman var Garman & Worse. Man finner redan där alla de faktorer som
utmärka hans författarskap. Mognare, mera behärskade och konstnärliga återfinnas de i Skeppar
Worse — kanske Kiellands djupaste bok (sv. övs. 2 uppl., Nst. 1923, 230 s., 3:50, inb. 5:—).
När nu så illa är att vi nordiska folk numera ej läsa varandras författare på originalspråket, så
kan det ju anses för en fördel för den yngre svenska publiken — vi äldre skulle ju aldrig
komma över att läsa Kielland på svenska — att Norstedts givit ut i ny upplaga sin översättning
av de två ovannämnda romanerna. Författaren Kielland var liksom människan Kielland manlig,
modig och varmhjärtad, klar, elegant och spirituell, och hans romaner äro lika läsbara den dag
som är. Det torde böra räknas till litterär bildning att känna åtminstone några av dem. De
läsare som önska ta närmare del av Kiellands liv och verk hänvisar jag till den förträffliga
monografien av Gerhard Gran. G. L.
Leffler, Béla, [utg.]. Ungersk lyrik i svensk översättning. Samlad och försedd
med inledning av Bela Leffler. Utg. av Ungerska Sällskapet. [Wolffs antikvariatriat]
1922. 153 s. Hceuc(s). Inb. 5:—.
Av ungerska skalder har egentligen Petöfi tidigare varit känd hos oss genom översättningar
av Schöldström, Öman, Fredin, och i föreliggande antologi är det också alltjämt han, som
framträder i tydligaste profil. Den nitiske ivraren för Ungerns poesi, dr Béla Leffler, har
emellertid tagit initiativ till att även obekanta moderna poeter översatts för denna samling, och ehuru
intrycken av originalens egenhet lätt bli svaga, då några spridda ting överflyttas till en så
främmande omgivning, är det bra att vi här ha samlat det väsentliga man kunnat åstadkomma
av ungersk lyrik på svenska. F. V.
Margueritte, Victor. Ungkarlsflickan (La garçonne). Parisisk sederoman.
Övs. [fr. fra.] av Ture Nerman. Fram 1923, 390 s. Hcej. 6:50.
Denna rätt välskrivna, men eljes ej så märkliga, roman har fått världsrykte, emedan den
ledde till att man tog hederslegionen från författaren. Därför har den slukats världen över i hopp,
att man skulle finna särskilt ohöljda skildringar ur könslivet. Troligen ha många läsare känt
sig svikna; ty boken har förvisso ej så mycket väckt förargelse genom sina erotiska skildringar
som genom sin skarpa och svidande vidräkning med franska gulaschvärlden.
Författarens syfte är att hålla en sedlighetspredikan. Men som franska sedlighetspredikanter
i allmänhet dröjer han så utförligt och så förtjust vid skildringen av synden, att en nordisk
läsare känner sig något handfallen inför detta slag av sedlighetsförkunnelse. Rg.
Philippe, Charles-Louis. Fönstret mot Seinen (Marie Donadieu). Övs. fr.
fra. av Signe Tandefelt. Sv. andelsf. 1924. 251 s. Hcej. 4:75.
En bok om dels banal, dels besynnerligt hopkonstruerad erotik. De förtjänster, den här
och där kan ha, motivera ej översättningen. F. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
