Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 BERT MÖLLER.
aktuella, i detta fall ryska revolutionens, förhållanden utnyttjas erbjuder Sven
Addons Flykten från Kreml (Sv. andelsf. 1930, 4: 75). Tsartidens Ryssland
bildar bakgrunden för Richard Marshs Mysteriet med de tjugutvå pillerna
(Billow 1929, 1:95, inb. 2:75). Sistnämnda roman står den rena
äventyrsberättelsen ganska nära liksom övre Richter Frichs böcker, t. ex.
Halsbands-mysteriet (A. B. 1930, 4: 75), och jämväl John Goodwins När de döda tala
(Schildt 1931, 4: 50) för att inte nämna Bruce Graeme, vilken dock att döma
av Olycksdiamanterna (W. & W. 1930, 4: 75) tycks vara åtskilligt överskattad.
Ett nytt uppslag — att låtsas återge materialet i obearbetad form och låta
läsaren själv draga slutsatserna — har på ett mycket lyckat sätt utnyttjats i
makarna G. H. D. och M. Coles Inbrottet i Bucks (Tiden 1931, 3:—). Även
några andra på Tidens förlag utkomna arbeten, Milton M. Proppers
Snälltåget 7,45 (Tiden 1931, 3:—) och N. Temple-Ellis’ Bungalow-mysteriet (Tiden
J931* 3:—) äro utvalda med gott omdöme.
Efter Conan Doyles framträdande har dock ingen gjort en så originell och
betydande insats på detektivromanens område som S. S. Van Dine eller
Wil-lard Huntington Wright som hans verkliga namn lyder. Han äger en
mycket ingående kännedom om modern kriminalistik, ehuru han förnämt rynkar
på näsan åt sådana grova metoder som spårläsning och fingeravtryck. Han
fördjupar sig i psykologiska analyser. Oftast äro sådana i detektivromaner
tämligen försummade, då författaren inte kan tala rent ut utan att avslöja
brottslingen, men Van Dine har funnit utvägar att framlägga objektivt
bevismaterial utan att läsaren allt för lätt kan genomskåda det. Han drar sig inte
ens för att uppräkna ett femtiotal boktitlar ur ett bibliotek för att sålunda ge
bidrag till kännedomen om en persons smak. Och i Kanariemysteriet (Schildt
i93°j 5: 75) avslöjar han slutligen de misstänktas karaktärer genom att
anordna ett pokerparti. Greenemysteriet (Schildt 1930, 5:75) gör stundom ett
beklämmande intryck, inte genom de många morden, men genom den intensiva
skildringen av degenererat själsliv. Det är emellertid liksom hos Poe en
skräckstämning som intet har med det vulgära att göra. För att fullt kunna
njutas fordra Van Dines böcker vidsträckta kunskaper. Samtidigt äro de
tillräckligt invecklade och spännande för att kunna tillfredsställa även en
vidsträckt läsekrets.
Skall man rekommendera några svenska detektivberättelser, så kan det
endast vara för att följa den fosterländska maningen att gynna den
inhemska industrien. Någon verkligt framstående detektivförfattare ha vi inte,
såvida inte Frank Heller räknas dit. I D:r Zimmertürs bizarra möten (A. B.
1929, 5* 5o) har han tagit fasta på en av tidens modesjukdomar, intresset för
Freudianismen. Tydningen av dessa artificiella drömmar kan dock inte utan
att trötta varieras i det oändliga och det är därför, trots all lekande stilkonst,
utan större saknad man ser att Doktor Zimmertür tar farväl (A. B. 1931,
5: 75). Den mellan dessa båda volymer utgivna Viskningar vid Camemberten
(A. B. 1930, 5: 75) håller sig mera till det normala.
Gösta Rybrant har förut visat sig ha en roande musikaliskt färgad
jargong; i Mannen som var Cobb (A. B. 1930, 4: 75) är dock intrigen allt för
lös. Liknande är förhållandet med O. S. Cobbs Falska sedlar (Sundqvist, Lund
I93o> 3: 50), i vilken en studentikost ogenerad och pratsam svada får göra
sig bred. August Janson är — liksom Crofts — ursprungligen ingenjör och
har kunnat använda sina tekniska kunskaper i den redbara romanen
Vänd-järnsmordet (A. B. 1930, 4: 50). På samma sätt har i någon liten mån den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
