Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT NYUTKOMMET ARBETE OM VÅRA FOLKBIBLIOTEK. 191
diskussion om det lästa — alltså studiecirkelarbete, vilket också efter Broughams
anvisning redan för hundra år sedan på sina håll bedrevs i det livaktiga
Karlstadsstiftet.
Spridandet av folkskrifter ansågs som nämnt framför allt angeläget, och
Ewerlöf blev också en av initiativtagarna till det år 1833 bildade »Sällskapet för
spridandet av nyttiga kunskaper bland allmogen och de arbetande klasserna»,
vilket framför allt fick betydelse genom utgivandet av den för samtidens
bibliotek oumbärliga skriftserien »Läsning för folket». En lokal avläggare fick detta
allmänna svenska sällskap i den ett par år senare bildade »Föreningen till
spridande av nyttig folkläsning inom Karlstads stift», som har en god del av
förtjänsten om folkbildningsintressets livaktighet här, särskilt sedan biskop Agardh
blivit den inspirerande kraften.
Den allt övervägande nyttosynpunkten i dessa strävanden liksom också den
omständigheten, att man så gott som enbart riktade sig till allmogen, blevo dock
i längden hinder för en allmännare uppslutning kring den nya rörelsen. Såsom
framgår av en värmländsk mönsterkatalog från 1836 med titel »Förteckning på
läse- och läroböcker för allmoge och olärde», omfattande c:a 150 arbeten,
dominerar fullständigt den praktiskt betonade litteraturen, ofta något naivt
tillrättalagd för enfaldiga läsare, och i det tiotal arbeten, som ha skönlitterär form, är
den moraliserande tendensen starkt framträdande. Pekpinnen blir i längden
generande.
Från statens sida hade ej heller ännu kommit någon större uppmuntran.
Visserligen hade sockenbiblioteksfrågan redan vid 1828—30 års riksdag bragts
på tal i samband med andra sidor av det då aktuella stora
folkuppfostringspro-blemet. Den förste motionären i frågan, kammarskrivaren C. U. Roos hade
ingalunda små förväntningar på skolor och bibliotek. Genom dem skulle
»frihetens och upplysningens ankare med detsamma vara så väl fästat vid våra
stränder, att det därifrån icke mera kunde uppryckas». Så långt som till
statsanslag för biblioteken kom det emellertid ej under hela 1800-talet, men genom
1842 års folkskolestadga nådde vi dock fram till en formlig föreskrift. Det
heter däri: »För underhållande av de i skolan förvärvade kunskaper... åligge
det ock prästerskapet att uppmuntra till inrättandet och begagnandet av
socken-biblioteker samt därtill tjänliga böcker föreslå».
En avmattning i biblioteksintresset visade sig dock omkring mitten av
århundradet. Men åter komma friska vindar västerifrån — England och Amerika
— denna gång förnämligast genom den store folkbildningsentusiasten P. A.
Siljeström. Sin största betydelse på hithörande område fick han genom sin energiska
propaganda för ett friare, allsidigare bokval, därvid den mera allmänt bildande
litteraturen och skönlitteraturen sköts framom den uteslutande praktiskt eller
uppbyggligt inriktade. »Vad som duger för s. k. bildade läsare i allmänhet, bör
ock duga för allmogemannen och arbetaren.» Det är Siljeströms stora förtjänst
att först ha formulerat denna bokinköpets sunda huvudregel.
Genom den i början av 1860-talet inrättade folkskoleinspektionen skapades
även för sockenbiblioteken en viss rådgivande och kontrollerande instans, som
för en tid blev en sporre. I varje fall ge inspektionsberättelserna en hel del
värdefulla upplysningar. Bl. a. konstateras, att sockenbiblioteken år 1868 voro
icke mindre än 1,437. Därmed hade också kulmen nåtts för avsevärd tid
framåt.
Omkring 1870 gör sig nämligen beträffande landsortsbiblioteken en avgjord
återgång gällande, en återgång som håller i sig ända fram till de första åren av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
