Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 HANS KÜNTZEL.
problembok. Här har författaren sökt samla sig kring en krävande uppgift att
i samband med en proletärynglings utvecklingshistoria ge en skildring av
arbetarrörelsens olika faser under krigsåren. Det bästa i boken är otvivelaktigt de
realistiska bilderna från förstadssamhället och från arbetets och arbetslöshetens
Stockholm. Några på kornet tagna s. k. underklasstyper visa Värnlunds säkra
öga för det karakteristiska, en sak som man kan konstatera gång på gång vid
ett studium av persongalleriet i hans senare böcker. Hjälten Leo Fästs
utvecklings- och livshistoria är däremot mindre övertygande och än mindre roande.
Proletärbarnet blir revolutionär ungdomsklubbare och entusiastisk förespråkare
för det kommande nya samhället, men han väntar förgäves på att få se sina ideal
förverkligade, som så många andra blir han trött och tvivlande, kärleken kan
endast för en tid höja hans livsmod, och han slutar sin väg i romanen med att
ensam draga sina färde, endast åtföljd av den nya egoismens religion, som han
nu anammat. »Hur skulle jag kunna tro på mänskligheten, detta de
humanistiska och altruistiska jungfruarnas spöke? — Jag tror bära på en enda
ensam och gudlös varelse som går upprat på två ben och har slät hud och
himmelsblå ögon, men djupt inne i sitt hjärta när en från förfäderna nedärvd lust att
vältra sig i dyn och böka i jorden med trynet! -— Var och en som kämpar för
något som ligger bortom honom själv är sannerligen en vandrare till intet.» —
Denna slappa levnadsfilosofi, som uteslutande bygger på hjältens löjliga
själv-upptagenhet, är inte endast moraliskt otillfredsställande, den är också illa
uttryckt och lämnar oss därför likgiltiga. Den respekt, med vilken Värnlund
följer sin känslige proletärhjältes gång genom livet, får trots eller kanske snarare
tack vare bristen på humor ofta nog ett oavsett skimmer av löje över sig.
Uppgörelsen med den revolutionära arbetarrörelsen, som onekligen inrymmes i
boken, blir därför heller inte så övertygande som man på sina håll sökt göra
gällande. Ordet avfälling slungades nämligen från vänsterkanten mot
författaren efter romanens publicering. — I »Ja och nej», likaledes utgiven 1926, har
Värnlund skildrat en viktig fas i två människors utveckling med övervägande
hänsynstagande till erotiska problem. En viss psykologisk ensidighet kan
därför ej frånkännas romanen, och inte heller en viss portion osmaklighet. Ingrid
och Edvin äro blodfulla och rusiga av ungdom och tvivel, men ända är det något
schematiskt över dem, något overkligt och hopplöst egocentriskt över de ändlösa
resonemangen om livet och grubblet över lyckan. Livsbejåkningen lider
bankrutt i denna bok liksom i »Vandrare till intet» — bägge utgöra det mest
negativa skedet i Värnlunds produktion.
Av de båda romaner, som utkommo 1927, är »Upproret» konstnärligt mest
betydelsefull. Resonnemangen ha här till stor del ersatts av handling och
saftig miljöskildring. De tallösa proletärerna i bokens hyreskasern leva både som
individer och som kännande och viljande massa i modern mening. Den
hemkomne sjömannens anonyma välgärning mot en nödställd änka blir en växande
lavin av gissningar och legender, som bringar alla husets dolda känslor i dagen
och kulminerar i en katastrof, ett »uppror» med dess oförutsedda omvälvningar.
Kasernen och massan äro bokens hjältar, och bägge ha ett lika begränsat
synfält. Om dessa proletärer inte längre äro fullständiga »vandrare till intet», synas
de dock icke fylla någon mänskligare uppgift än att som soldater i en armé
vila på stället eller drivas framåt mot ett mål, som icke är något verkligt mål.
»Upproret» är byggd på en utmärkt idé, skildringen är levande, frän och
gripande, om också här och var överdriven, men man saknar viljan och kraften till
liv, varförutan massan knappast kan sägas riktigt tillhöra vår moderna tid. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
