Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
EINAR MALM.
alltför utbredda moral som slappt hävdar, att blott den manipulatör som
misslyckas är brottslig. Saltet bör svida i många svenska hjärtans djup — det
finns många oupptäckta svindlare kvar.
Rosells feta skugga överskyggar allt och alla, men bokens hjälte är
länstidningens försupne platskorrespondent, Sterner, »de hundra radernas» martyr,
en havererad riddare av det fria ordet, en resignerad samhällsförbättare, som
fantiserar över sitt ofullbordade drama »Den omänskliga komedien» — f. ö.
romanens tilltänkta titel — och slutligen hämnas på det korrumperade
samhället genom att skaffa fru Rosell den arvinge hon och maken länge fåfängt
väntat. Som man ser, är Allmänninge knappast någon förbättrad upplaga av
den forna bondbyn, kornas gamla sumpmark till beteshage var betydligt
trevligare än kulturmänniskornas. Lögn och humbug är det merkantila
kultursamhällets betingelse och livsluft, den gamla jorden däremot är livets robur et
securitas — det är moralen, tesen.
Som alltid hos Moberg har också denna omfångsrika roman ett rikt och
mångskiftande persongalleri, genomskådat med den borne psykologens
skarpblick. Moberg ser människorna sådana de äro, oftast förlåtande, aldrig helt
osympatiskt — inte ens A. P. Rosell — och förbluffande objektivt. Utan att
någonsin förfalla till nyckelskriveri arbetar han, liksom i bondeskildringarna,
efter levande modell. Man tar icke fel, om man sätter likhetstecken mellan
Allmänninge och Alvesta, där Moberg själv bott som platskorrespondent, men
såväl miljöskildringen som människoteckningen har schematiserats och
typise-rats. Man kan således icke identifiera den misslyckade Sterners öde med
författarens — Sterner är endast språkrör för dennes kulturpessimism och
upprorslusta. Moberg är diktare nog att omforma verkligheten efter sitt syfte, att
renodla och generalisera, vilket inte minst framgår av hans lysande
komposition, som visserligen någon gång kan smaka konstruktion men i stort sett är en
fenomenal uppvisning i materialdisposition. I A. P. Rosell firar hans
kompositionstalang formliga triumfer. Den röda tråden löper genom varenda scen,
ingenting är betydelselöst, allt dödkött och löst prat är bortskuret. Moberg har
en nästan kuslig förmåga att sätta fingret på de sjuka punkterna, att låta en
replik, en situation belysa väldiga sammanhang. Kommer därtill hans
verkliga kvickhet, som icke blir spirituell men heller aldrig plump, hans orädda
klara, laddade språk, hans genomtänkta och djupt allvarliga grepp om tidens
problem, är det knappast för mycket sagt, att Moberg med sin senaste roman
tagit ytterligare ett steg framåt mot mästerskapet: i varje fall har han
åstadkommit det hittills säkraste tvärsnittet av dagens svenska samhälle och folk.
En rikt begåvad författare i en intressant och konsekvent utvecklingsfas, en
oumbärlig röst i den litterära manskören och kulturkampen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
