Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FJOLÅRETS DETEKTIVROMANER.
Under år 1933 har detektivromanen att anteckna en betydande post på sitt
vinstkonto. Den har tagit ännu ett steg på vägen mot socialt erkännande och
fått sin ställning i samhället befäst: Bonniers förlag har tillsatt en
detektivboksnämnd, som ur världseliten skall för översättning till svenska utvälja det bästa,
och i denna nämnd har utsetts till medlemmar förutom vår främste författare i
genren två av våra mest kända litterära kritici, en berömd professor i
nationalekonomi och en generaldirektör. Ännu ha endast tre volymer i den nya serien
utkommit, och det är därför litet tidigt att söka fälla någon slutgiltig dom över
dess värde eller att förutspå vad betydelse den kan få för arten i dess helhet.
Kvantitativt har floden av detektivromaner något minskats i jämförelse
med de närmast föregående årens produktion. Kvalitativt synes medelnivån
ha något höjts. Detta beror dock knappast så mycket på att mästerverken äro
talrika, utan fastmer på att det lägsta skiktet tämligen ordenligt spolats bort.
Härvidlag besannas den gamla iakttagelsen, att fritt och otvunget tillträde till
gott och hyggligt folks sällskap slipar bort tidigare oarter, då endast kärnan
ännu ej är anfrätt.
En programförklaring har detektivboksnämnden också utsänt, vare sig det
nu bara är en händelse eller det ligger en tanke bakom. I inledningen till
»Gåtan på Red House» redogör författaren för de fordringar han anser sig
böra ställa på denna littteratur. Först och främst »så föredrar jag exempelvis
detektivromaner skrivna på engelska». »Angående den stora frågan Kärleken
kunna åsikterna vara delade, men själv vill jag inte ha någon kärlek med i
en detektivroman.» Och »vad detektiven själv angår, fordrar jag först och
främst, att han skall vara amatör», detta emedan »en detektiv inte får ha mera
specialkunskaper än läsaren i genomsnitt». Slutligen: »Ska vi ha en Watson?
Ja, det ska vi. . . men därför inte nödvändigtvis en fårskalle till Watson.»
Som man ser äro alla punkterna utom den första snarast tekniska råd till
författaren, och deras giltighet måste betraktas som ganska begränsad.
Inspektör French är ingen amatör, utan en framstående professionell, vilket
ingalunda hindrar, att Crofts hör till dem man lugnt kan rekommendera. Och det
finns fler medel att låta läsaren få vederhäftig kännedom om premisserna än
att anlita en Watson. Överhuvud taget kan man gärna vara litet vidhjärtad
och medgiva, att alla slag äro bra utom de tråkiga, så länge endast de arbeten
som bedömas kunna rubriceras som god förströelselitteratur.
Allvarligast är utan all fråga det första kravet: att detektivromanerna böra
vara skrivna på engelska. Detta är dock inte något chauvinistiskt försök att
skapa ett monopol för de anglosaxiska länderna, hur dominerande dessas insats
på området än är, utan ett uttryck för den engelska författarens önskan att få
läsa dessa arbeten i en litterärt njutbar form. Och denna önskan är så mycket
mer beaktansvärd, som upprätthållandet av en formellt god standard säkerligen
utan vidare för med sig att endast undantagsvis anledning kommer att
föreligga till anmärkning mot innehållet. Åtskilliga av de engelska
detektivförfattarna såsom Crofts och Dorothy Sayers ha också beaktansvärda stilistiska
f ört j änster.
Översättningarna borde nog också granskas från språklig synpunkt. Allt
för ofta äro de liksom översättningslitteratur överhuvud taget långt ifrån
tillfredsställande. Men det skulle bli alltför vidlyftigt att göra den behövliga
kontrollen mot originalen, och åt denna fråga har därför ej här kunnat
ägnas förtjänt beaktande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
