BIKUPAN 2 210 blommor och frukter — man anser i själfva verket, att mer än hundra tusen växter skulle dö ut, om de ej besöktes af bien — och, hvem vet, äfven för vår civilisation, ty mellan allt finnes ju ett hemligt samband, kanske har ni mer än en gång sett det i en undangömd vrå af trädgården flyga kring mellan buskarna. Det är vackert och lifligt; den art, som är vanligast inom Frankrike, har en elegant dräkt med hvita fläckar på svart botten. Men denna elegans döljer en otrolig fattigdom. Det för en hungrande tillvaro, det saknar anförvanternas varma och yppiga pälsverk och det har inga arbetsverktyg, hvarken några korgar för insamlandet af frömjöl eller några höft- och bukborstar. Det måste mödosamt med hjälp af sina små klor samla kalkarnas mjöl och svälja det för att hemföra det till sin håla. Det har inga andra verktyg än sin tunga, sin mun och sina fötter, men tungan är för kort, fötterna för bräckliga och käkarna för kraftlösa. Då det icke kan frambringa vax eller urholka trä och icke gräfva gångar i jorden, inskränker det sig till små eländiga hål i de torkade grenarnas märg, lagar där i ordning några illa anordnade celler, förser dem med litet föda, bestämd för en afkomma, som det aldrig skall se, och när så dess ringa verksamhet är fullgjord för ett mål, som hvarken det själf eller vi veta något om, smyger det sig undan för att dö i ett hörn, ensamt och öfvergifvet som det lefvat.