Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Släktets utveckling - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
SLÄKTETS UTVECKLING
XII.
De stora, ludna, surrande, fruktansvärda men
fredliga humlorna, som vi alla känna, lefva i
början ensamma. Redan i de första dagarna af mars
bygger den befruktade honan, som öfverlefvat vintern,
sitt näste antingen i jorden eller i en buske allt efter
den art, hon tillhör. Hon är ensam i världen under
den vaknande våren. Hon rödjer, utgräfver och
tapetserar den utvalda platsen. Hon uppbygger
slutligen tämligen simpla celler af vax, förser dem med
honung och frömjöl, lägger ägg och värmer dem,
vårdar och föder larverna, och snart är hon omgifven
af en dotterskara, som hjälper till vid inre och yttre
arbeten och af hvilken några i sin tur börja lägga
ägg. Välmågan ökas, cellernas konstruktion
förbättras och kolonien växer. Grundläggerskan förblir
själen däri och står i spetsen för ett kungadöme, som
är ett utkast till det, som bildas af våra vanliga bin.
Det är för öfrigt ett ganska groft utkast, välmågan
är begränsad, lagarna obestämda och illa åtlydda,
kannibalism och barnamord återuppdyka emellanåt,
byggnaderna äro oformliga, men hvad som framför
allt åtskiljer de båda samhällena, är att det ena är
permanent och det andra tillfälligt. Humlornas
samhälle utdör nämligen helt och hållet på höstsidan, dess
tre eller fyra hundra medlemmar försvinna utan att
lämna något spår efter sig, alla deras ansträngningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
