Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIOGRAFEN
5
Qen vansinniga.
Har Victor Sjöström i detta verk som regissör
rätt tagit vara på sin uppgift, måste detta
erkännande, än starkare betonat, ges huvudrollens
fram-stüllarinna; såsom Hilda Borgström i måttfullt och
dock fint nyanserat och dock »talande» accentuerat
spel gav den stackars Ingeborgs svåra roll. En
sådan filmframställning förtjänar sannerligen lika
mycket som skådebanans sin lager.
Epilog.
Gå nu och se Ingeborg Holm, och sätt sedan,
om du törs, efter gammal god metod, denna eller
andra goda biografprestationer i led och rang
med vad dukailar .marknadsgyckel». Går filmen,
speciellt den svenska, ännu några steg fram i den
nu inslagna riktningen, kommer snart slik
efter-hlivenhet’ och dumdryghet i omdömet att räknas
till det förgångna. p ß
När jag såg mig själv.
Jag har grälat lite pS biograferna, gör
det än, när mig lyster. .Det är en specialitet
hos oss teateiiörfattare. Ty bion drar folk,
pengar från oss, försöker göra ordet, vårt ord,
onödigt. Men, gudskelov, det kan den inte.
Ordet kommer alltid att behövas, att längtas
till. Så det är inte värt att förargas — bion
är inte farlig.
I vissa fall är den nyttig, särskilt för
skådespelarne. I talpjäserna kunna de inte
se sig själva. Kritiken måste säga dem,
hur de ta sig ut.
På vita duken kunna de se sig. Rörelse,
mimik framträda tydligt och lärorikt.
Jag-är säker om, att en filmartist fortare utvecklas
i sin genre än en talartist i sin.
Man ser sig på ett porträtt, men mimiken
är stelnad, plastiken utesluten. Man ser sig
i spegeln, men rörelsen är begränsad. På
bion ser man sig helt och hållet. Den visar
fel, förtjänster. En intelligent person
bemödar sig om att bli av med de förra, att
kvarhålla, utveckla de senare.
Jag återkom nyss, efter lång bortovaro,
till Stockholm. Träffade mina bekanta på
promenaden. De hälsade inte med den glada
överraskning, jag sedan gammalt är van att
möta vid min hemkomst. De hälsade som
om jag redan en längre tid vistats här. Helt
misstänksam, att jag börjat bli mindre
populär, frågade jag en god vän, varför han
inte visade en lycklig förvåning, när ban
mötte mig.
— Kors, jag såg dig ju i går! sade han.
— Omöjligt! Jag kom i dag.
— Det kan väl hända, men jag såg dig
ändå i går kväll.
— Du skämtar.
— På biografen. Du gick över dina
klippor.
— Jaså, på det sättet.
Jag förstod. Erinrade mig, att jag
spelat bio, dock, i min godhet, alldeles
gratis och inte i sensationsdrama, utan i
verklig-hetsvy, på Lysekil i sommar.
Samma dag besökte jag biografen och såg
min debut på duken.
Ofta har jag sett mitt inre jag, när
mina pjäser uppförts. Dock har bilden inte
alltid varit fullt träffad, ty blott sällan
återgiva artisterna idealiskt författarens
intentioner. De spela efter sitt eget ingenium.
Detta är mera intressant än .sant.
På bion kommer ingen förvrängning
i fråga. Den framställer verkligheten med
skarp trohet. Dock är den mest yta och
klickar i tempot, som lätt blir hastigare än
livets. Detta borde kunna avhjälpas, ty
det är störande att t. ex. vid en
likprocession se människorna springa i stället för
att gå i sorgtakt.
Lysekilsserien kom. Jag såg havet,
klipporna, Trampen, bassängerna, Valhall. Kära
minnen, en halvtimmes ny sommar!
Jag-såg mig själv och höll på att bli egenkär.
Men ju mer jag betraktade mig, ju
betänksammare blev jag. Jag upptäckte ett och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
