Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ärftlighet och kön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Schopenhauer finner sin åsikt överensstämma med
verkligheten ej blott vid betraktande av sig själv och
sina bekanta, utan också vid studiet av biografiska
uppgifter i fråga om andra ryktbarheter. Som exempel på
det speciella fadersarvet nämnas bl. a. Alexander den
store, Nero, Miltiades’ son Cimon, Hamilkars son
Hannibal, Henrik VIII:s döttrar »den blodiga Maria» och
Elisabet; med avseende på arvet från modern anföras
Rousseau, Hume, Kant, Goethe, Schiller, Bürger, Scott
m. fi.
Schopenhauer kommer genom dessa sina
reflexioner till den utopiska slutsatsen, att en verklig och
grundlig förädling av människosläktet skulle kunna uppnås
icke blott utifrån genom bildning och uppfostran, utan
ännu mer inifrån på fortplantningens väg. »Kunde
man kastrera alla skurkar och sätta alla dumma gäss
i kloster, ge män med ädel karaktär ett helt harem och
skaffa alla förståndiga flickor verkliga män, så skulle
snart en generation uppstå, som vore mera värd än
Perikles’ tidevarv.»
Geniernas vanliga öde blev också Schopenhauers:
hans smidiga fantasi ilade i väg med hans kritiska
förstånd, och han erkände för sanning, vad som endast
bar spår därav. Hans teori om ärftlighetens samband
med könet vittnar i sin mån om denna brist på exakthet,
på samma gång den ger oss en vink om, i vilket läger
sanningen bör sökas.
Varken filosofien eller historien kan lösa frågan
om sambandet mellan ärftlighet och kön, utan det är och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
