Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg - Nordforss, Carl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 Nobdforss, Carl Gustaf.
syskon. Hans goda hufvud i förening med ett öppet och
okonstladt väsende gjorde honom af allt flere älskad.
Särdeles slöt ban sig till nägra i hufvudstaden varande unge
och vittrc män. Vi vilje bland hans umgängesvänner redan
från denna tid nämna Thorild, Lidner, Kraus m. fl. I ett
bref från den förstuämde af den 29 Sept. 1786, heter det:
"Ni har alltid satt mig i förundran: men detta sista draget
fullbordar Er seger på mina känslor, och ger mig äfven
rörelse. Oet har kostat mig några timmars tyst melancholi
och tårar. I min själ omvexla en slags fasa att missbruka
er vänskap, och känslan af värdet i er handling. Detta
värdet ser endast jag. Men vårt lif slutar icke här." —
Hvad det egentligen var, som gaf Thorild anledning till
dessa varma uttryck är obekant, men de må anföras såsom
charakterisliska både för honom och Nordforss. Emellertid
blef skrifvaresysslan vid Tullverket snart miudre
tillfredsställande för N:s’ eldiga lynne. När kriget 1788 utbröt
fattade bonom lusten att välja en auuan bana. Redan hade
han 5 år förut vid en eldsvåda pä Södermalm genom sin
rådighet väckt K. Gustaf HLs uppmärksamhet, och ban
vågade nu att i ett till konungen inlemnadt skaldebref begära
tjenst vid arméen. Brefvet gjorde på denna tid ej så
ringa uppseende. Mer än 40 år sednare då författaren
beklagade, att ban ej trodde sig ega af detsamma någon afskrift,
upplästes det helt och hållet ur minnet af framl.
Erkebiskopen von Rosenstein. Likväl linnes det bland författarens
efterlemnade papper, och vi tro oss derutur kunna meddela
följande:
Bataillers gny, oeh vapnens röst,
Och dödens ljud ej mig förfära;
Till krigets faror, krigets ära
En åtrå brinner i mitt bröst.
Rland bergen är jag född; ur deras djup jag brutit
Det äinne man beredt till sköldar, spjut och svärd.
Till vapen är jag föga lärd;
Dock ej i veklighet mitt ungdomslif förflutit.
Min torftighet mig skänkte nog;
Tills, dårad af en skymt af lycka,
Jag glömde hammar, städ och plog
Och från min masugn och min skog
Lät ett bedröfligt hopp mig rycka.
Jag känt hvad namnet Stockholm har
För tjusmagt i en ynglings öra,
Hur hoppet lofvar gyllne dar: —
Jag ock har kännt hur hoppet kan förföra.
Jag vid en ziffra fästad här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
