Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - b. Grefliga ätten af Korsholm och Wasa - 10. Oxenstierna, Johan Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oxenstierna, Johan Gabriel.
279
Biskop Tegnér. Endast med få ord vilja vi uttala vårt
omdöme öfver den Oxenstiernska sångmön i allmänhet.
Johan Gabriel O. var af naturen född, icke af konsten
danad till skald. Sånggudinnan var icke en gäst, som hos
honom efter flitig påkallan infann sig under vissa stunder
eller timmar, utan hon genomträngde hela hans varelse,
hans egentliga natur. Före honom hade ingen äkta svensk
skald och få efter honom talat poesiens tungomål med
denna flytande lätthet, denna Ovidiska ledighet, som visar att
detta var hans medfödda naturspråk, under det att ban
deremot icke utan svårighet och ansträngning munlligen
förmådde uttrycka sig i ett offentligt ämne. Hans språk så i
bunden som obundeu form var idel bilder, idel välljud,
musik; hans diction andades en lenhet, ett behag, som ingen
konst förmår gifva. Sannt är, att detta språk icke sällan
var incorrect, vårdslöst, utsväfvande på bredden. Både stil
och tankar saknade takt och sammanträngning; men denna
sångmö var af den finkänsliga art, att den icke tålte aga;
alla sedermera anbragta correctioner försämrade endast,
försäkrar man, dess medfödda fria lynne och ursprungliga
friskhet. Begåfvad var han med en rik och glänsande, en
rörlig och lättbevingad fantasi, som gästade i nästan alla
poesiens rymder och lånade sina ämnen ömsom ur naturen,
ömsom ur historien, feeriet och sagan, ömsom ur
menniskohjertat. Derjemte hämtade dess dikter sin innersta näring
frän en öm och lefvande känsla, som dock sällan utbröt i
sentimental klagan, aldrig i sjukligt pjunk, utan blott
tillkännagaf sig som en elegisk grundton, en stilla längtan, en
sakta suck: -=- egenartad var hos denne skald denua
känslans och mildhetens förening med detta sinne för det
löjliga, denna ähåga att satiriskt framställa och aga nästans
brister och svagheter, som annars, särdeles under de sednare
ären, hörde till 0:s skaldelynne, I färgornas glans,
friskhet och uttrycksfulla behag är han af få öfverträffad.
Frågar man sig nu, hvad det var, som gjorde att O., med alla
dess stora företrädeu, icke uppsteg till poesiens högsta
rvm-iler, så måste man tillslå, alt hos honom saknades andra
icke mindre väsendtliga egenskaper: höjil och djup i idéer,
uppfattning af så väl naturens som menniskosjälens
fördol-dare hemligheter, religiös känsla, speculatif eller
refleeterau-de förmåga, kraft och styrka i framställningen. Oui naturens
mysterier ägde han dock en aning, sä vidt dessa kunde
uppfattas af hjertat, lians Aganippe var således eu rik,
aldrig försinandc poetisk brunn, som lindade öfver »I alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
