Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - c. Grefliga ätten till Södermöre - 14. Oxenstierna, Axel Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OxENtTiMRNA, Axel Gustafsson. 307
begaf sig O. till Frankrike, inträffade d. 26 Sept. 4635 i
Compiègue, der hofvet då vistades, underskref d. 28 en
förnyad vänskapstractat, och tog afsked d. 30, då Ludvig
XIII drog af sitt eget finger en ring, vard 10 till 12 tusen
R:dr specie och skänkte honom jemte en dyrbar dosa,
hvarjemte ban under hela sitt vistande blifvit bemött med
största höflighet. Öfver Haag återreste ban till krigstheatern i
Tyskland.
Vid sin återkomst fann ban allt i förvirring: de
protestantiska furstarne dels mera afundsjuke än någonsin öfver
Sveriges inflytelse, dels förskräckte för Kejsarens hämd,
samt dertill myteri i svenska hären i följd af uteblifven
sold. O. sökte lugna officerarne, men blef qvarhållen
såsom gisslan i Magdeburg för sina löften, ända till dess
Banér ankom, som dels med goda ord, dels med hot och
straff något stillade oroligheterna, men tillståndet var ej
säkrare än att Riks-Cancelleren under mörkret måste nästan
smyga sig ur staden. Han begaf sig dä till Aleklenburg
och ansträngde sina yttersta krafter till att upprätthålla
svenska vapnen, men med undantag af Landfgrcfven af
Hessen hade nu alla Tyska furstar öfvergifvit Sverige.
Närmaste faran afvärjdes mellertid igenom Baners seger vid
Dömitz (d. 22 Oct. 1635) och genom ett närmare
anslutande till Frankrike.
Sedan O. öfverlemnat ledningen af de diplomatiska
ärenderna åt Sten Bjelke med Adler Salvii biträde, öfverreste
ban till fäderneslandet i Juli 1636, hvarifrån han i nära
tio år varit frånvarande. Lugnet blef dock icke hans lott:
nu som förut var ledningen af kriget hans verk: derjemte
fordrade rikets näringar, handel, penniugverk och förvaltning
hans omsorger. Äfven häruti förvärfvade sig O. odödliga
förtjenster, dem vi likväl icke hafva utrymme att utveckla.
Ett särskildt obehag mötte honom mellertid först uti
tvi-stigheterna med Enkedrottningen, hvilket slutades med
hennes flykt till Danmark; sedan uti oenigheten mellan hans
son Johan och Adler Salvius vid Westphaliska
Freds-con-gressen, saint slutligen i förhållandet till den 1644 myndig
vordna Drottningen, hvarom vi skola tala, sedan vi endast
först nämt att kriget med Danmark till en stor del hade
sitt upphof ifrån Riks-Cancelleren, som också efter ett
ärofullt krig hade den hugnaden, att såsom Capul lcgationis
underskrifva freden i Brömsebro, d. 13 Aug. 1645, på vida
ärofullare vilkor än det fredsslut med samma makt, som ban
för tjugetvå år sedan måst underteckna. Till belöning der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
