Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - d. Grefliga ätten af Kroneborg - 19. Oxenstierna, Gabriel Thuresson - 20. Oxenstierna, Johan Thuresson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oxenstierna. Johan Thuresson.
351
Skrifter: Encotnium fnnebre memoriæ Axelii Oxenstierna dictum
et dicatum. Sthm 1681. F. — Ilonor exequialis J. Wagnero,
Pa-stori in Landcre, exliibitus. Linc. 1658.
(Källor: Likpredikan med personalier af J. Bilberg. — Gezelii Lex. t B.)
20. OXENSTIERNA, JOIIAN THURESSON.
Sonson af JU 17, således icke af Riks-Cancelleren, som
Arkenholtz (Mem. de Christine T. II. préf.) m. fi. uppgifva.
Fadren var Grefve Thure O., Landshöfding, död 16G9, som
i tvenne giften hade 10 harn. Gr. Johans födelseår är
o-bekant. Ilan genomreste nästan alla Europas länder, lefde
med mycken prakt, omtyckt och firad för sitt fina
umgängessätt ocb stora qvickhet. Men snart förslöste han sin
egendom, förstörde sin helsa och försönk i armod. Han
öfvergick till katholska religionen, blef först
Malthcser-Rid-dare,5 sedermera Abbot och Canonicus i Köln. Der gifte
han sig den 6 Febr. 1711 med Riksgrefvens Ernst Vilh. af
Bentheim enkefru, Anna Isabella, dotter af Riksgrefven
Limburg Styrum in Gomen. Detta äktenskap blef dock
o-lyckligt, på hvad sätt veta vi icke. Han lefde många år i
fattigdom, återreste sedan till Sverige, antog ånyo
Lutherska religionen, och dog barnlös i Stockholm 1735.
Dessa äro alla de underrättelser, hvilkas chronologiska
sammanhang föröfrigt är obekant, som vi om denne man
kunnat hopsamla; men på Tidön lära om honom finnas
åtskilliga handlingar jemte besynnerliga bref. Utmerglad,
gikt-sjuk, fattig, blazé, började O. läsa, reflectera,
philoso-phera, ångra sig, blifva gudfruktig, och uppträdde slutligen
som moralisk författare. Hans första skrift, ännu en liten
bok, ådrog sig, ehuru full af orthographiska och linguistiska
fel, stor uppmärksamhet dels genom Förf:s namn, dels
genom innehållet, i anledning hvaraf han kallas le Montaigne
du Septentrion. Sedermera följde den ena upplagan den
andra; boken utvidgades och öfversattes på flera språk, men
felen förblefvo länge orättade. Såsom författare varnar han för
de utsväfningar, åt hvilka ban i sin ungdom öfverlemnat sig,
än för sina olyckor anklagande sig sjelf, än andras afund
och illvilja. I förstnämde rigtning yttrar ban sig t. ex.
sidan 500: "Quand ön a passé le printems à chanter avec la
cigale, il faut aussi comme elle passer l’hiver dans
l’indi-gence et le regret. A qui l’homme doit-il s’en prendre dans
la plupart de ses adversi^és, qu’à soi mème? Cela étant,
comme il faudra en conveiiir si l’on s’exauiiue sérieusement,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
