Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Södermark, Olof Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
S ö n k k m * k k , Olof Johan.
henne, för att på papperet teckna hennes porträtt. Med
häftighet i lynnet följde en snabb uppfattning, beslutsamhet
i handling och skyndsamhet i verkställighet. 1 utförandet
var han djerf, oförtruten och pålitlig, samt i fräga om
arbete, som roade honom, så trägen, att han, när något
sådant antingeu var honom ålagdt, eller sjelftaget,
öfverträffade dem, som eljest bade namu för att vara flitigast. När
han i ungdomen ej kunde sätta sig sjelf i den
tjensteverk-samhet, som ban önskade; så hände det, att han gick till
sådana officerare, som, på sätt ban sjelf uttryckte sig,
"kunde bättre hålla efter honom", för att bedja dem fördenskull
taga honom under deras befäl. Hans skarpa omdöme sade
bouom ganska väl, hvad både ban ocb andra dugde till.
Men ban var anspråkslös och flärdlös till en ovanlig grad.
Dessa egenskaper gjorde honom till en ypperlig adjutant
och en afhållen kamrat. Hans förhällande, då ban förtjente
sin tappcrhets-medalj, målar honom.
Vid den af Norrmännen upprifna Tistedalsbron
sammanträffade på f. m. ban och nuv. General Lefrén, begge
för dagen tjenstgörande hos General Brändslröm, som fatt
ordres att gå öfver Tistedals-elfven. L., uttröttad af
omgifningen recognoscerande, had S. bära bans väska, med
chartor, ritplån och andra förnödenheter. Det bifölls; men
L. hade icke väl hängt väskan öfver S:s bröst, förrän deune,
under det kulor hveno frän de på andra sidan bron
liggande norrska jägarne, sade: "nu fick jag." Men ban föll ej,
och det befanns, att den väl mättade kulan träffat väskan,
dock utan att förmå genomborra plånen. Kulan sänkte sig
mot dem, följde bröstet och magen efter, samt gick ut åt
sidan genom kläderna. S. lät sig deraf icke bekomma,
rådförde icke ens någon läkare, om beskaffenheten af den
con-tusion, han fått, utan vägledde straxt derefter de första
svenska bataljonerna öfver Tistedals-elfven, genom samma
vad, der Carl XH:s gossar blå i sin tid gått öfver.
Befallningen derom fick S. alldeles oförberedd, och företog, i
sin ifver, öfvergången något för långt ned. Elfven syntes
djup och mörk. Trupperna tvekade, om de skulle kunna
hafva armarne öfver vattnet, och värja sig mot Norrmännen,
som sköto frän motsatta stranden. S., som var liten, ville
med sitt eget exempel visa att det gick an. Han skyndade
sjelf förut, sägande: "när jag når bottnen, så gören J det
ock." Med detsamma skuffade han ett par soldater i
vattnet, och tåget börjades. Vattnet steg bonom, der det var
djupast, under armarne, och han var nära att följa med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
