Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tibell, Gustaf Wilhelm af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137 Tibell, Gustaf fVilhelm af.
Föröfrigt 1S– Ledamot af K. Samf. för Skandinaviens
Historia; 1820 Hedersled, af K. Vilt. Hist. ock Ant. Akad.
Gift 1. med Carolina Mariana de Ferrand, livars fader
var Öfverste i fransk tjenst, och, sedan lian frän henue blifvit
lagligen skiljd, — 2. 1819 med Sophia Albertina Cedcrling,
bvars fader var Major. Efterlemnade en son och tvenne
döttrar.
Crusenstolpe uppdrager af honom följande bild. Först
yttras i anledning af hans Presidents-utnämning: "Han egde,
för att värdigt bekläda detta embete, ett öfvermätt af
kunskaper ocb arbelsnit; men den sinnesspänstighct brast
honom belt och hållet, utom hvilken man aldrig blir en
lämplig Cbef, emedan man i saknad af denna egenskap ej mäktar
skaffa sig erforderligt gehör, hvarken hos styrelsen eller sina
underordnade. Ocb derförutan finnes intet samband inom
statsförvaltningen." . . . "Ingen kunde giira mindre väsende
af sig, än Presidenten Tibell. Man såg honom knappt, då
ban med matta steg vandrade från hemmet till
embelsriim-roel, eller tvärtom; och såg man honom, så var det i
sanning ej för att beundra hvarken klädselns prakt eller
personens stolla hållniug. Men ville man deremot se, huru en
embetsmän lefde för sitt yrke; ville man höra, huru ban
pejlat djupet i författningarnes ocean; ville man blifva
bekant med de förströelser, som uppkomma blott genom
förändrad lokal för en verksamhet, hvilken aldrig hvilat: —
då träffades mannen i honom. Och mannen träffades i
honom, om man ville höra talas om ödets vexlingar! I fall
nian hade brådtom, skulle man likväl akta sig, att sätta
honom i fart att berätta. Denna kom nog ändock af sig sjelf.
Deruti var ban stark, och deruti låg hans svaghet. Den som
]äst så mycket, som ban, stått i beröring med så mycket
folk, som ban, af så olika samhällsbelägenheler och under
så olika förhållanden, skulle naturligtvis hafva ett
outtömligt förråd pä historier, både små och stora. Och ban bade
det. Och han delade deraf med sig frikostigt: ja häruti
bestod det enda slöseri, som någonsin belastat hans samvete!
Hade man sjelf någon tid att disponera, så hörde mon
honom gerna; ty ban berättade ledigt och okonstladt. Man
märkte genast att det var bans passion. Det yttersta och
ovedersägliga beviset härpå var, att sedan ban vid en
begrafning, som han bevistade, fått ett anfall af slag, och af
läkaren i vagn hemfördes till sin sjuksäng, hvilken efter
några få dagars förlopp blef bans dödsbädd, gaf Tibells egen
bedröfliga och qvalftilla belägenhet honom sjelf anledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
