Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tranér, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502
T r a in É it, Johan.
än virtuos. Originel var ban alltid; ty oin än Tr. närmast
påminde om Ovidius, så kan dock icke sägas, att ban
imiterade hvarken honom eller någon annan. Latinet
behandlade ban nära nog som bade det varit ett lefvande språk,
men han var alltför förtrolig med dess anda, för att begå
några formfel*): endast i sitt sista arbete Juventus
euchari-stica tog han sig några smärre friheter i prosodien. Hans
latinska prosa var mindre värderad. Den var lika originel
ocb äfven prydlig, med coquetterande, medelst val af
ovanliga ord och vändningar, föröfrigt couperad, cpigrammatisk
ocb närmande sig till versens charakter.
Med allt detta var Tr. ingen Philolog i sträng mening;
han hade aldrig studerat språket på ett vetenskapligt sätt
och bekymrade sig föga om nyare språkforskares
undersökningar. Han var Latinare af instinkten, hade utbildat sig
på egen hand och genom blotta läsningen af de romerska
författarne. Detta var visserligen tillräckligt för hans eget
behof, men icke för honom såsom lärare, eller såsom
com-inentator; hans Noter bakefter de öfversättningar han utgaf,
äro ur denna synpunkt af föga värde, utan innehålla
mestadels jemnförelser med likartade ställen i antika och moderna
skalder, med bifogade lyckade svenska öfversättningar, ur
hvilka en interessant anthologi skulle kunna utplockas.
Anmodad af bolaget Stenhammar och Palmblad, utgaf han,
under titeln af Corjtus Auctorum Romanorum, Tacitus,
Cornelius, Cæsar, Livius (Lucretius, ehuru hörande till
samlingen, bar en annan utgifvare), men de bifogade
anmärkningarne äro blotta compilationer. I text-kritiken ingick ban
icke djupt.
Trauér var också svensk skald, ehuru endast vid
särskilda tillfällen. Anden och sättet voro desamma, men felen
framträdde här bjcrtare. Sällan bar, i nyare tider, svenska
Skaldmön mer förirrat sig än i det Tal, som ban på svensk
vers, å Universitetets vägnar, höll i slutet af vårterminen
1824, i anledning af nuvar. Konungens biläger. Der finnas
onekligen stycken af en stor skald, mycken invention,
praktfulla naturbeskrifningar, lekande målningar, men en sådan
taktlöshet, så många missnaiva och till löjlighet gränsande
teckningar, att talet aldrig kunde tryckas.
*) Liksom Ovidius tillät han sig nästan aldrig, utom i grekiska
ord, att sluta pentainetern med en anapest eller ckoriamb, och var
således strängare Sn Catullus, Tibullus och Propertius sjelfve.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
