Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg - Tollstadius, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tollstadius, Erik.
’269
ligggande värja, höjde den emot T:ii bröst och röt:
"Menniska! säg hvad ni vet och dens namn, som sagt er det,
eller är ni död på ögonblicket." — "Det är eder
tacksammaste, bäste och ädlaste vän, som gifvit mig detta uppdrag
i dödens stund. Han har af erkänsla för edra välgerningar
mot honom icke kunnat dö lugn, utan alt söka pi detta
sätt beveka eder till bekännelse af er synd, på det lit ock
ni måtte få, såsom han, lugnas af Guds förlåtelse innan ni
träder för Christi dom i en annan verld." Hittills är
berättelsen ur Guds hus. Af trovärdige män i verlden, som
lefde kort efter denna tid i hufvudstaden, är mig sagdt, att
N. N. några år derefter i samvetssvaghet gått omkrng pS
Stockholms gator och berättat för alla sina bekanta, stt ban
varit Carls baneman, till dess slägten gömt honom indan
på hans gods. — Jag har mycket tvekat, om denna sägen
borde af mig lemnas åt offentligheten, äfven utan pertonens
namn; men vid Jesu ord: "Det är intet hemligt, son icke
skall uppdagas och intet undangämdt, som icke skall
uopen-bar as", har jag öfvervunnit min ovisshet. Det är skrifvet:
"Konungars och förstars råd skall man förtiga, men Herrans
under uppenbara." — En Davids-synd fordrar en
Dtvids-ånger. Herr N. N. är i sina samvetsqval Salomos efterföljare,
som, ehuru konung och konung Salomo, dock gick offeitligt
på Jerusalems gator och begrät öppet inför allt folkets ögon
det afguderi, hvartill ban genom sina gemåler af hedendamen
låtit sig förföras. Synden är nesan, icke straffet. Detta är
tecknet till Guds förlåtelse och hör till reningen ifrån
bifläc-kelsen af brottet. Den egna rättfärdigheten må blygas. Der
Gud förlåtit, är ingen menniska domare. Ho vet hval oss
händt, om ock vi blifvit frestade? "Inled oss icke t
frestelse", läras vi derföre bedja. David behöll sin
konmga-värdighet, oaktadt sin synd; ty ban gjorde bättring. Si har
ock N. N. behållit sin börd, ty Gud har gifvit honom
bättring. Men tale vi öppet om Davids och Salomos ^nd,
straff och bättring, så är fara värdt, att vår veklighet att
icke uttala det oss närmare liggande, heldre förtörnar Gud,
än behagar honom. Så har jag tänkt, efter bästa vett och
samvete. Gad vare min domare!*). — Vi ha fördrista: oss
*) E. G. Geijer hade af StatsR. G. Adlerbeth fått den
uider-rättelsen, att T. blifvit tillfrågad om denna sägen vore sanning, och
förnekat den. Sådant låter sig väl antagas, ocb bevisar blott, att
den icke genom T. blifvit utspridd, utan af N. IV. sjelf under hans
samvetssvaghet. Bland sina trosbröder gjorde T. ingen hemighet
deraf. Det var ingen pligt, som kräfde tystnad mellan barn af Guds
hus. Den botfärdige ädlingen, som kallat honom till fin dödslädd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
