Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg - Tollstadius, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tollstadius, Erik.
28."»
garna voro ändade, hvilodagen var kommen. "När Solen
bort om bergen ilar Och bådar sjette dagens qväll; Går
dagakarlen hem, och hvilar Till Herrans Sabbath i sitt tjäll."
Tiden var inne när det behagade den gode Guden att
hem-kalla sin tjenare, gifva honom sin lön och insätta honom i
sitt beskärda arf. "Men du, Daniel! gack bort, till dess
änden kommer; och hvila dig, att du må uppstå i din del,
när dagarna hafva en ända." — T. var af en sund ocb
stark kroppsbyggnad, så att han, i större delen af sin
lefnad, sällan lidit af ohelsa. Men i de åtta sista åren
behagade Gud öfva hans tålamod äfven med denna korsbörda.
Andtäppa, sten och slutligen vattusot begynte nu besvära
honom. Från stenplågorna blef han genom läkemedel, som
Gud välsignade, nästan befriad; men andtäppan och
vattu-soten tilltogo allt intill hans död, så att han slutligen
endast med största möda kunde stå och röra sig. Han led,
men hördes aldrig klaga; sin vänliga, behagliga blick och
sina milda anletsdrag behöll ban oförändrade. Ieke heller
underlät han att med samma nit och oförtrutenhet, som
alltid tillförene, sköta sitt embete, så att han några få veckor
före sin död predikade, Pingstdagen i Jakob och Annandag
Pingst i Johannis kyrka: det var år 1759, bans sista
predikningar. Andtäppan och mattheten tilltogo: likväl
fortsatte ban ännu någon tid sina dagliga husförhör och
förrättade andra bestyr, hörande till hans embete, allt intill
nio dagar före sin bortgång. Man erinrade honom att han
borde hvila. Han svarade: "Jag får snart hvila nog." De
sista dagar som han tillbragte i sitt bus, såg man bonom i
en stilla indragenhet inom sig sjelf, fördjupad i andakt och
öfverlåtenhet åt Guds vilja. Derigenom, ehuru han flera
veckor icke haft nattro, icke heller kunde hvila af klädd i
säng, utan måste sitta i en länstol, var han så lugn och
nöjd, att icke ett ord, icke en halfdragen ande af otålighet,
icke en bedröfvelsens suck hördes eller märktes eller ens
minsta förändring i hans vänliga, blida anlete. Han var för
mycket död före döden: döden var för honom en alltför
gammal och förtrogen bekant, för att göra honom någon
oro eller möda: han var för gammal vän, för nära
förbunden med honom, som döden öfvervunnit, som är
uppståndelsen och lifvet, för att kunna vidröras af någon
dödens bitterhet. "En fridens Engel ropte: kom! Och hjertat
sågs ej vackla, När döden sakta vände om Den bleka lifvets
fackla." Tvenne stora läkare besökte och tjente honom
träget under hans sjukdom. Allt hvad de förordnade mottog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
