Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Lejonhufvud, Mauritz Stensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lejonhufvud, Mauritz Stensson. 355
att härbergera henne en natt men ej mera, — förebrådde
benne att hon "med en hop sludervask" dragit in "opå ett
sådant furstligt hus", ty hon icke behöft mer än "en jomfru,
tiuå piger och thuå kårer." Derefter lopp han till köket
och slog hennes kock "med ett knevellspjut." Grefvinnan
skickade då och lät säga, att hon ville hafva köket allena,
hvarpå fogden svarade, att han ätit med kejsare, konger
Och furster, och ville låta koka så väl för sig som henne.
Derjemte förböd han, att ingen vid straff skulle låta henne
få ens ett kålblad; om någon skänkte henne en fågel, så
yfdes och bannades "den forluppna Skåtten." Redan förut
hade hon njutit prof på hans otidighet; ty då hon skrifvit
till honom, så hade ban "taget brcffuen, stundom med tucht
till att seije, viskett sig back med dem, och stundom
ka-sted dem under sine fötter." Mellertid, emedan hon "icke
vell kunne lide ded han schule springe om med den deell
henne bara kunne komme till", så lät hon tillsäga honom att
han skulle inventera allt ifrån sig, "efter lian hade så mÖckett
ventt bort både oxer och annet, som thill huuset vell hade
behöfdes." Men detta "skötte ban inte om", utan drog bort,
då Grefvinnan förseglade hans skrin; mellertid kom han igen
och förmalte, att Ståthållaren skulle komma efter "med en
beel fenicke folck och tage ifrån mig hvad dj der kunne
finne, och effter jag tillförrne var blefuett utthaf Arfuid
Swan fangett och indtagit opå min egen gård Ryberge, och
min tråtz ifrån mig tagett och förtt opå Arholmen, derföre
tenchtte jag så, att ded vell kunne skeett eftterdij att ingen
forsiun var mig vederfors, derföre skyndett iag mig deden
så siuk som iag var och när icke tolde att vangnen schulle
gå under mig, så måtte the bära mig hem till min gård."
Huru vida Modren eller Sonen hade förnämsta skulden i
detta onaturliga förhållande, ligger utom efterverldens
bedömande. Utan tvifvel var Enke-Grefvinnan en amper dame:
eller, såsom en samtida anteckning*) uttrycker sig, "ett hår
af hin håle* värre än fadren, sonen Axel och dennes söner."
Men i hennes enkla ord, "iag är moderen och han är sonen"
ligger dock en talande anklagelse. Denne son, som lät
utkasta sin sjuka (?) mor, var också Riksdrotz, och således
rättvisans högsta värdare ! Föröfrigt beskylde ban henne för
girighet, hvilken beskyllning hon vältrar ifrån sig, kallar sig
"utfattig", som blifvit förjagad från sitt eget, och måste draga
*) Skandia. Sällsk. Dandl. III. sid. 22.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
