Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Maclean, Rutger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
M.
Maclean, Rutger.
Ätten är en af de äldsta i Europa. I Engelska arméen
fanns en Major John Macleane ännu 1807 [1] (se Royal
Calender), och först 1816 krossades Rutger Macleans vapen i
Sverige. Man fordrade ännu 1723 tro på vapenkungarnes
föregifvande att ätten då räknade anor, hvarigenom,
enligt vanlig beräkning, stamfadren skulle lefvat före Christi
födelse. Till Sverige inkom 1640, under Cromwells styrelse,
samt etablerade sig såsom handlande i Götheborg;
Rådsförvandten John Maclean, som af K. Carl 2:dre upphöjdes
till Baronet och Riddare 1650, redan 1649 naturaliserad
bland Svensk adel; n:r 513. Han skref sig dock J.
Macklier, enl. flera på Löberöd förvarade originalbref. Öfverste
Thorn. v. d. Noot kallar honom 1676 "der gebohrne Hr
Johan Macklier", då han uppdrog honom att vid Rosenholm
ha uppsigt å Öfverstens fogde. I v. Stiernm. Adl. Matr. 1:
460 kallas han Hans Makeleer, om hvilket namn säges, att
det på Skottska skrifves Mack-Lena. Ännu 1678 den 26
Sept. skrifver han bref från Götheborg till Frih:n v. d. Noot,
född Hägerstjerna (Roquette). Hans son David skref sig
Machlier. Blef Landshöfding öfver Elfsborgs län, Svensk
Friherre 1708. En Gustaf skref likaledes (Götheb. 1691).
Frih. Rutger Davidsson skref 1755 Machlien. Hans äldste
sön var Rutger, som skref sig Machlean; hvilket namn,
såsom slägtens ursprungliga, inflöt i Friherrediplomet 1783,
[1] Ätten fortlefver der ännu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:28:38 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/biosvman/9/0009.html
