Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Munck af Rosenschöld, David
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
Munck af Rosen scnö ld, David.
tvång, måst lara grundligt. I en disputation: de vera et
perfecta eloquentia i fem delar, visar han sig fullt mäktig
att skrifva latin som eu Lundhlads lärjunge egnade och
anstod. Vid försvaret uppenbarade han sig såsom en väldig
kathederkarl, något som då högt uppbars af akademiska
opinionen, ehuru äran egentligen söktes af dilettanterna,
sällan högt uppskattad af de store tänkarne och författarne.
Emellertid tillegnade sig universitetet honom med stora
förhoppningar. Han blef Docens i Grekiskan 1807, Prest(1810,
Theol. Candidat s. å. Efterträdde Tegnér såsom v.
Biblio-thekarie och Æsthetices Adjunct 1812. Förestod
Æstheti-ska Professionen 1814; men som ban ej’såg utsigt till en
snarare professorlig befordran; sökte ban Pastorat och blef
Kyrkoh. i Qvistofta 1816, fick Professors-titel 1819, Prost
1820. Han dog d. 21 December 1840.
Om honom som prest må anmärkas något, som bevisar
hans förmåga att mottaga intryck och dervid uppenbara, att
hans rikare naturgåfvor kunde sentera sanningen. Händelsen
lade engång, 4 a 8 år fore hans död, Scrivers själaskatt
i hans hand. Han läser och hvad som hos en inskränktare
natur blott skulle framkallat småaktiga anmärkningar,
bevittnande, om ej ett fiendtligt sinne till det lif, som lefver
i denna bok, åtminstone en bristande historisk blick och
förmåga att begripa både Scriver och hans tidehvarf,
hänförde nu "den äldste Tegneriden", som trott att man med
"sublima tankar" kunde upplyfta sina åhörare till lifvet i
Gud *). Han måste i en tidning utgjuta sitt hjerta med den
offentliga och högtidliga försäkran, att ban af Scriver lärt,
att David M. af R. allsicke kunde predika, som han förut
hade trott, ja, att predikandet numera vore en utdöd konst.
I sin afhandling "om Sehellingska philosophiens oförenlighet
med Christendomen", visade han redan att hans tids
"natur-tro" ej tillfredsställde honom, hvaraf är klart, att dess
otro ännu mindre kunde göra det. Från
ungdoms-under-visningen hos sin far hade han qvar ej få goda intryck, och
goda till och med skarpsinniga argumenter för vår
Lutherska bekännelse. Han utgaf en Journal för Religionslärare
2:ne häften, hvilken han dock för bristande afsättning
måste afsluta. Så skedde ock med en tidning, den Politiske
*) Han förundrade sig öfver de "tröge Skåningarne", som ej ens
sågo upp, när han engång med en ultra-Wallinsk basröst förkunnat,
att "alla sammanstötande stjernverldar ej kunde åstadkomma annat
än en »uck, ej en lofton inför den Allsmäktiges thron."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
